Bei Lu Yuan, Fangshan, Beijing, China, the World

.
Jag känner kanske att jag inte kan vara alltför personlig här, men detta är trots allt min svenska kommunikationsmetod nummer ett, mitt utrymme för avlastning och även minnesbank för kommande tider.

Imorgon, eller så småning om i alla fall, kommer en uppdatering gällande lektionen med två-åringarna, Lama tempel besöket, pizzaätning på The Kro's Nest, Kanye-konserten, Temple of Heaven besöket samt de två dagarna med den magsjuke engelsmannen.

Men nu, denna tisdagkväll, känner jag för att skriva om hur mycket jag saknar att känna att jag lever mitt i händelsernas centrum. Jag känner mig avskärmad från världen här, hur konstigt det än kan låta. Beijing är minst sagt folkrikt men när jag nu är här, långt ifrån den civiliasation jag känner känns det ociviliserat och på många sätt overkligt. Jag läste inlägg jag skrev för ett år sedan, när jag hade fullt upp med allt. När jag hade fler än ett jobb på gång, när jag hade danslektioner att gå till, danslektioner att planera, universitetskurs med uppgifter att göra, planer för kommande månader att sköta och Stockholmsweekends att passa in. Men, saker är sällan som de låter, för oavsett hur bra jag kan tycka att det låter nu så vet jag att det då fanns, och fortfarande finns, en anledning nog att åka ifrån allt.
Men här, i min vardag just nu, saknar jag det GO jag hade för ett år sedan. Jag kan inte säga att jag tappat gnistan, för den finns där, men ärligt talat finns det inte mycket i min vardag här och nu som eldar på min NU JÄVLAR anda.
Frankrike var underbart på många sätt och berikade mitt liv med nya kunskaper och människor, men förmodligen är det de sista två spontana veckorna det jag minns allra mest.
Jag längtar tills jag har gjort mina sex månader som lärare och har erfarenheten på papper och i huvud och hjärta för jag måste hitta och återigen bli Anna som var superambitiös och sporrad till tusen. Jag saknar att vara stressad, att känna att jag måste se bra ut, att ha en full kalender och att alltid vara på språng. Jag skulle förtivina om jag skulle behöva stanna i den här vardagen längre än planerat.

Jag undrar om, när och var jag kommer hitta en vardag som jag vill stanna i längre än ett halvår. Vad är det som krävs?

Det är ju härligt att känna att man gör något bra för barnen i världen och det är ju underbart ifall man kan nöja sig med en lön som man kan överleva på. Men jag är nog helt enkelt inte en sådan som kan nöja sig, jag fungerar inte korrekt i den här miljön under de här förutsättningarna. Det finns ju inget att jobba emot, åtminstone inte för mig för min hjärna är inte programmerad på samma sätt som kinesernas.
Kineser lever i Kina, därav vet man sällan mycket om hur tankarna går i andra kulturer där man inte hyllar Mao som en stor man, där man ger raka svar på frågor, där man inte bryr dig så mycket om ifall man förlorar ansiktet och där man inte växer upp med att alltid rätta sig i ledet. Här kan inte människor flytta som de vill, här har alla barn inte samma förutsättningar, här finns inte de stora möjligheterna.

Jag ser livet annorlunda nu än jag gjorde för ett år sedan. På gott och ont. Jag är möjligen mer realistisk, vilket på många sätt är negativt och tråkigt, samtidigt som det öppnar dörren för ett något helt nytt. Jag skulle vilja se hur mitt liv ser ut i November 2009. Var är jag? Vad gör jag? Och vad är egentligen viktigt?
.