Asså det här funkar ju inte

.
Jag förtvinar. Jag är ingen lärare. Jag tycker inte om Kina.

Igår var jag, Helen, James och Karsten till Tianjin. Det var en välbehövlig tripp till en stad som är fylld av västerländsk arkitektur, vi fick lite Amsterdamvibbar. Men, ändå, idag är vi alla tillbaka i vardagen och ingen av oss är särskilt nöjd. Eller, James åkte tillbaka till sitt imorse och han har en veckas semester IGEN för tredje gången och han och Karsten ska ut och se nya saker. Karsten är äldre än oss andra runt tjugo och kommer från Tyskland. Han är väldigt rolig en bra tourist guide med Lonely Planet i högsta hugg, men man vill gärna hålla honom ifrån ämnen som andra världskriget och religion.

Seriöst, jag räknar antal dagar av lektioner nu (40 typ) som är kvar. Jag blir knappt glad av barnen längre och det är synd att jag känner så här när jag borde vara entusiatiskt sprudlande glad, men jag vet att jag inte är ensam. Jag tror att nästan alla förväntade sig något annat än det här..
Jag hatar urindoften från toaletterna i skolans trappuppgångar, jag hatar att kineser pratar på i 120 km/h trots att man gjort klart för dem att man inte förstår, jag hatar allt smutsigt, jag hatar deras bakåtsätt att tänka, jag hatar alla brungula tänder, jag hatar kinesmaten i alla affärer, jag hatar att det tar över en timme att komma in till centrum, jag hatar att kineser bara fnittrar när man försöker prata och typ inte fattar att de kanske måste vara lite mer kreativa i sitt sätt att förklara, jag hatar att mina vattenledningar är provisoriskt tejpade, jag hatar att de aldrig slutar borra, jag hatar att jag har tiotusen timmars dötid varje vecka mellan de högst tre lektionerna per dag men framför allt hatar jag att jag känner så här.
Jag antar att det inte bara handlar om upplevelsen i sig, det handlar också om hur man hanterar besvikelser och obekväma situationer. Man måste liksom turn it around och se hela situationen med andra ögon, det är bara det att det inte är lätt. Alls.
Jag bara hoppas att det känns bättre när November är över och jag bara har December plus några dagar i Januari kvar.

Dessutom är jag lite smått orolig över vad jag ska ta mig till med mig själv den 15 Februari då mitt visum går ut. Är det här ett bakslag av den härliga känslan av att gå ut gymnasiet? I så fall känner jag mig bara sjukt patetisk. Näe, nya tag! Jag måste se bortom allt dumt som rör sig i mitt huvud.

Ska jag plugga? Vad ska jag plugga? Var sa jag plugga? Ska jag resa vidare? Var ska jag åka? Dessutom verkar resor mellan Sverige och Bristol vara äckligt dyra. SÅ JÄVLA BRA ALLT KÄNNS DÅ.

Var? Var och hur kommer jag någonsin hitta ett ställe som jag faktiskt skulle kunna tycka vore okej att stanna på i mer än ett halvår?

Alltså, Kina är världens grej om man besöker det som turist. Såhär som Residence of Beijing blir jag ju bara negativ och förlorar typ hoppet om mänskligheten. Jag tror bara att det är det att jag måste arbeta under de rådande formerna för det finns ju faktiskt massor av ljusglimtar. I fredags till exempel hälsade vi hos en kinesisk homosexuell ung man vid namn Daniel som Jakob träffat på gymmet. Student och ursprungligen från en stad nära Shanghai och med en lägenhet så fin att jag dog. Inte alls vad jag förvantade mig hur en kinesisk student skulle bo; stort ljust och med alla faciliteter man kan tänka sig. Sjukt rolig kille med en bästa kompis som kompletterade honom perfekt. Han lagade middag åt oss och snackade skönhetsprodukter.

Jag har officiellt tappat min personlighet, men är besluten att finna den igen, snarast.

Definitivt är att nordeuropa är den bästa platsen på jorden, ingen annanstans kan man finna modernitet och standard så hög som där. Det är rent, hälsosamt, utbildat och vackert.

---
Ooops, nu ringde det på dörren; Helen och jag ska till gymmet snart och hon levererade ett brev från mamma! Aaaaaah, utklipp från lokaltidningen! Jag skojar inte när jag säger att jag doftade på dem! Och ett brev från holländska Lieneke!

Och James ringde, han bor mitt ute i ingenstans och känner som jag gällande Kina. Han vill hem så fort som möjligt. Med sin A-level Business Degree lär hans framtid inte innehålla några större problem. Jag kanske helt enkelt borde statsa på en framtid som hemmafru i västra England.

Aaah, hörs senare!
.