.
SERIÖST. Nu har det börjats borra igen. Jag förstår inte hur de kan ha mer att göra, särskilt inte såhär nära min lägenhet. Igår slutade de inte förrän elva på kvällen och de började igen halv åtta imorse. OCIVILISERADE, ÄCKLIGA MÄNNISKOR.
Jag har tre lektioner idag och slutar efter fyra, efter det ska jag och mitt gäng ta bussen till Sanlitun i östra Beijing och förhoppningsvis, om ryktet stämmer, inta en gratis Thanksgiving middag = västerländska delikatesser!
I övrigt ser framtiden ut som följer;
- Mamma och pappa kommer hit den andra januari för att åka vidare den sjätte
- Jag slutar jobba den nionde och drar då ut på en liten rundresa mot Chengdu och Xi'an med mera för att återkomma till Beijing i slutet av månaden och fira det kinesiska nyåret.
- Den trettionde flyger James hem från Guangzhou och då åker jag och Helen mot Hainan för sol och bad för att efteråt spendera några dagar i Hong Kong varifrån jag sedan flyger hem. Jag måste antagligen boka om min flygbiljett då jag planerar hemresa den femtonde februari om det är möjligt. Just nu är hemresan bokad till den tionde.
- Så hem kommer jag nog den sextonde februari!
Jag ska träffa mina vänner, åka skidor, gå till frisören, köra bil och åka till England. Detta planerar jag att hinna med innan februaris slut. Det och ansöka till universitetet, skriva ett nytt CV och åka till England. Utöver detta måste jag hitta bostad och någon form av jobb någonstans och umgås ännu mer med mina vänner och åka till England! Förhoppningsvis vill också England även komma till Sverige ibland.
Nu ska jag duscha och jobba lite innan jag har lektion.
Puss!
torsdag 27 november 2008
onsdag 26 november 2008
måndag 24 november 2008
Bloody Mondays
.
Måndagar är den dag jag tycker minst om. James åker hem till sig, jag börjar tidigt och så blir jag plågsamt medveten om att jag har en hel vecka framför mig av lektioner. Jag försöker dra ut på aktiviteterna så länge som möjligt och känner mig rätt dålig eftersom jag inte är så engagerad som en riktig lärare med all säkerhet skulle ha varit. Men seriöst, jag orkar inte bry mig.
Orka göra en power point lektion som jag använder en enda gång. Hade jag haft olika klasser varje dag hade det liksom gått superbra för då hade jag kunnat använda samma grej för alla men nu har jag samma klasser hela tiden och måste hela tiden komma på nytt. Nytt, nytt, nytt. Läraryrket är ett skitjobb. Man ska få barnen engagerade, tysta, de ska lyssna, lära sig, jobba, göra det man vill att de ska göra - och det är bara i klassrummet. Utöver det måste man fantisera ihop roliga aktiviteter att fylla alla de där 40 lektionsminuterna med. Eller ja, 40 gånger 12 minuter med nya grejor hela tiden. Få fram material och och se till att man vet vad man gjort under alla andra 57 miljarder minuter så att man inte gör samma grej igen. Jag vill typ kollapsa 272 gånger i veckan. Jag kanske har roligt 1/10 av tiden.
Jag älskar barn, de gör att jag håller ut men jag önskar att jag bara kunda vara en rolig person i deras vardag, inte häxan som måste lära dem saker. Jag har haft många givande stunder men jag skulle aldrig vilja göra detta en längre tid.
Jag har bara en dryg månad kvar av arbete, sedan är jag fri och har mitt TEFL certifikat. Mot framtiden, tadadadadadaaaaa!
Service yrken, monotona göranden, arbeten med barn. Jag har inte så mycket tålamod eller nog med engagemang för att kunna hålla ut i någon av de nämnda situationerna. Nu är det klargjort.
Det blev inget The Great Wall besök i söndags eftersom det var så otroligt mulet på söndagsmorgonen att utsikten inte hade varit värt mödan. Vi tog en sväng till Temple of Heaven istället, kom hem relativt tidigt och kokade dumplings. Ska man besöka tempel här så är Temple of Heaven det overlägset bästa tycker jag för även om det finns otroligt många vackra så är det lite som att allt flyter ihop till slut, lite same same. AAH! Vi vår och tittade på konserverade Chairman Mao i lördags! Det var kanske något av det häftigaste jag gjort här! Allt gick snabbt, först kom vi in i en sal med en gigantisk vit staty av mannen himself för att vidareslussas till rummet med glasburen där han ligger så fullproppad av kemikalier att han påminner om en sådan där IKEA lampa med matt yta. Hans ansikte lyser oranget där han ligger under den röda filten. Sjukt häftig känsla - lite som att gå in i en stor, betydelsefull katedral. Men så är han lite som en gud för sitt folk också.
Inget gym för mig idag, mina skor har gett mig en blåsa på lilltån. Jag haltar och ser allmänt efterbliven ut. Nu ska jag halta mig ner till HuaGuan och köpa mat.
Det första av de följande fotona är från förra helgen då James var out of town. Vi var på the Kro's Nest (IGEN) för deras pizza är oslagbar och sedan gick vi ut. Daniel och Al Green (hehe, eller Albert) är våra kineskompisar. De är otroligt härliga människor, men att bli nära vän med människor som har så annorlunda mentalitet är nog näst intill en omöjlighet. Det är roligt och utvecklande att umgås med människor som på många sätt är så olik en själv samtidigt som det bland kan kännas rätt ansträngande.
Andra bilden är från Temple of Heaven.
Måndagar är den dag jag tycker minst om. James åker hem till sig, jag börjar tidigt och så blir jag plågsamt medveten om att jag har en hel vecka framför mig av lektioner. Jag försöker dra ut på aktiviteterna så länge som möjligt och känner mig rätt dålig eftersom jag inte är så engagerad som en riktig lärare med all säkerhet skulle ha varit. Men seriöst, jag orkar inte bry mig.
Orka göra en power point lektion som jag använder en enda gång. Hade jag haft olika klasser varje dag hade det liksom gått superbra för då hade jag kunnat använda samma grej för alla men nu har jag samma klasser hela tiden och måste hela tiden komma på nytt. Nytt, nytt, nytt. Läraryrket är ett skitjobb. Man ska få barnen engagerade, tysta, de ska lyssna, lära sig, jobba, göra det man vill att de ska göra - och det är bara i klassrummet. Utöver det måste man fantisera ihop roliga aktiviteter att fylla alla de där 40 lektionsminuterna med. Eller ja, 40 gånger 12 minuter med nya grejor hela tiden. Få fram material och och se till att man vet vad man gjort under alla andra 57 miljarder minuter så att man inte gör samma grej igen. Jag vill typ kollapsa 272 gånger i veckan. Jag kanske har roligt 1/10 av tiden.
Jag älskar barn, de gör att jag håller ut men jag önskar att jag bara kunda vara en rolig person i deras vardag, inte häxan som måste lära dem saker. Jag har haft många givande stunder men jag skulle aldrig vilja göra detta en längre tid.
Jag har bara en dryg månad kvar av arbete, sedan är jag fri och har mitt TEFL certifikat. Mot framtiden, tadadadadadaaaaa!
Service yrken, monotona göranden, arbeten med barn. Jag har inte så mycket tålamod eller nog med engagemang för att kunna hålla ut i någon av de nämnda situationerna. Nu är det klargjort.
Det blev inget The Great Wall besök i söndags eftersom det var så otroligt mulet på söndagsmorgonen att utsikten inte hade varit värt mödan. Vi tog en sväng till Temple of Heaven istället, kom hem relativt tidigt och kokade dumplings. Ska man besöka tempel här så är Temple of Heaven det overlägset bästa tycker jag för även om det finns otroligt många vackra så är det lite som att allt flyter ihop till slut, lite same same. AAH! Vi vår och tittade på konserverade Chairman Mao i lördags! Det var kanske något av det häftigaste jag gjort här! Allt gick snabbt, först kom vi in i en sal med en gigantisk vit staty av mannen himself för att vidareslussas till rummet med glasburen där han ligger så fullproppad av kemikalier att han påminner om en sådan där IKEA lampa med matt yta. Hans ansikte lyser oranget där han ligger under den röda filten. Sjukt häftig känsla - lite som att gå in i en stor, betydelsefull katedral. Men så är han lite som en gud för sitt folk också.
Inget gym för mig idag, mina skor har gett mig en blåsa på lilltån. Jag haltar och ser allmänt efterbliven ut. Nu ska jag halta mig ner till HuaGuan och köpa mat.
Det första av de följande fotona är från förra helgen då James var out of town. Vi var på the Kro's Nest (IGEN) för deras pizza är oslagbar och sedan gick vi ut. Daniel och Al Green (hehe, eller Albert) är våra kineskompisar. De är otroligt härliga människor, men att bli nära vän med människor som har så annorlunda mentalitet är nog näst intill en omöjlighet. Det är roligt och utvecklande att umgås med människor som på många sätt är så olik en själv samtidigt som det bland kan kännas rätt ansträngande.
Andra bilden är från Temple of Heaven.
torsdag 20 november 2008
Rikedom kommer i många former
.
Jag vet inte hur jag lyckades men jag är glad igen, hela jag, rakt igenom. Det är en känsla på insidan som plötsligt kommit tillbaka och det är så härligt.
Kanske är det för att jag ser ett slut på lektionsplaneringen som är psykiskt utmattande och för att jag ser att jag, även om jag haft en dålig period, ändå klarar mig utan allt det som jag är van att ha nära, både när det kommer till människor, livsstil och konkreta ting.
Det känns som att framtida förändringar och situationer känns genomförbara trots att allt kommer att vara annorlunda. Vad jag vant mig vid här, mitt liv här, har ett slut då nya erfarenheter väntar inom en relativ snar framtid.
Att ha nära vänner samlade på ett ställe är långt från självklart och det faktum att mina föräldrar planerar att byta hemstad känns som en omvälvande nystart, liksom att jag själv kommer börja på ett nytt kapitel som universitetsstuderande.
Vanligtvis behöver man en tid för att få perspektiv på saker och ting, för att verkligen kunna se vad en upplevelse givit. Men redan nu vet jag att min syn på på mitt eget liv och vad som är viktigt har förändrats. Man tror man vet allt, men så...
Vem vet vad som väntar? Allt man kan göra är att försöka se det bästa i alla situationer och aldrig sluta hoppas och tro. Resten får tiden utvisa.
Jag vet inte hur jag lyckades men jag är glad igen, hela jag, rakt igenom. Det är en känsla på insidan som plötsligt kommit tillbaka och det är så härligt.
Kanske är det för att jag ser ett slut på lektionsplaneringen som är psykiskt utmattande och för att jag ser att jag, även om jag haft en dålig period, ändå klarar mig utan allt det som jag är van att ha nära, både när det kommer till människor, livsstil och konkreta ting.
Det känns som att framtida förändringar och situationer känns genomförbara trots att allt kommer att vara annorlunda. Vad jag vant mig vid här, mitt liv här, har ett slut då nya erfarenheter väntar inom en relativ snar framtid.
Att ha nära vänner samlade på ett ställe är långt från självklart och det faktum att mina föräldrar planerar att byta hemstad känns som en omvälvande nystart, liksom att jag själv kommer börja på ett nytt kapitel som universitetsstuderande.
Vanligtvis behöver man en tid för att få perspektiv på saker och ting, för att verkligen kunna se vad en upplevelse givit. Men redan nu vet jag att min syn på på mitt eget liv och vad som är viktigt har förändrats. Man tror man vet allt, men så...
Vem vet vad som väntar? Allt man kan göra är att försöka se det bästa i alla situationer och aldrig sluta hoppas och tro. Resten får tiden utvisa.
onsdag 19 november 2008
Constant circulation
.
Okej, faktumet är att Stockholm är stället där jag vill spendera mitt första år som Univiersitetsstuderande och om jag någonsin ska bli något vill jag att detta ska ske snarast - det vill säga Hösten 2009.
Eftersom jag lyckats vända mitt humör och mående här på andra sidan jorden är jag ganska exalterad över framtiden samtidigt som mina tankar rusar runt i 330 km/h. Jag behöver åsikter, hjälp, råd, ja, alltså bara någon rad ord som möjligen skulle kunna få mig att tänka till ytterligare och komma fram till något mer specifikt om vad jag verkligen vill.
Jag kanske funderar allt för långt fram, men den presumtiva karriären ska ju på något sätt bäras av en bra utbildning. Men jag är osäker på om jag borde tänka på det nu, då det kanske är vettigare att bena ut vad jag faktiskt skulle tycka vara roligt att syssla med under tre års tid.'
So, here it is! Klicka på länkarna och let me know what you think!
Politices kandidatprogram i nationalekonomi och statsvetenskap (Bachelor's programme in Economics and Political Science) 180 p.
Presentation.
Närmare information.
Kandidatprogram i företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring och management (Bachelor's programme in Marketing and Management) 180 p.
Presentation.
Pdf fil om programmet.
Program som leder till en Filosofie Kandidatexamen i Rättskunskap (Bachelor in Arts of Legal Science) 120 p.
Presentation.
Pdf fil om programmet.
.
Okej, faktumet är att Stockholm är stället där jag vill spendera mitt första år som Univiersitetsstuderande och om jag någonsin ska bli något vill jag att detta ska ske snarast - det vill säga Hösten 2009.
Eftersom jag lyckats vända mitt humör och mående här på andra sidan jorden är jag ganska exalterad över framtiden samtidigt som mina tankar rusar runt i 330 km/h. Jag behöver åsikter, hjälp, råd, ja, alltså bara någon rad ord som möjligen skulle kunna få mig att tänka till ytterligare och komma fram till något mer specifikt om vad jag verkligen vill.
Jag kanske funderar allt för långt fram, men den presumtiva karriären ska ju på något sätt bäras av en bra utbildning. Men jag är osäker på om jag borde tänka på det nu, då det kanske är vettigare att bena ut vad jag faktiskt skulle tycka vara roligt att syssla med under tre års tid.'
So, here it is! Klicka på länkarna och let me know what you think!
Politices kandidatprogram i nationalekonomi och statsvetenskap (Bachelor's programme in Economics and Political Science) 180 p.
Presentation.
Närmare information.
Kandidatprogram i företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring och management (Bachelor's programme in Marketing and Management) 180 p.
Presentation.
Pdf fil om programmet.
Program som leder till en Filosofie Kandidatexamen i Rättskunskap (Bachelor in Arts of Legal Science) 120 p.
Presentation.
Pdf fil om programmet.
.
tisdag 18 november 2008
When I'm feeling blue I just look at you
.
Baidu.com.
En av de bästa sakerna med Kina är det faktum att fildelning är lagligt. Jag kan ladda hem precis vad som helst och DVD filmerna i butikerna är både bioatktuella och billiga. I helgen köpte vi till exempel nya Bond filmen i butiken mitt emot.
Nu har jag suttit och tagit hem en massa Phil Collins. Typ A groovy kind of love.
Gymmet nästa!
måndag 17 november 2008
Dagliga frutrationer och tankar
.
Jag köpte en flaska annanasjuice ikväll efter jag pumpat mina ben och armar sönder och samman på gymmet.
I Sverige tycker jag alltid att det är så dumt att de alltid verkar snåla på vätskan och inte fyller flaskorna hela vägen upp.
Jag ska aldrig mer klaga. Nu får jag inte upp den där förbaskade kinesjuiceflaskan! Inte förrän nu har jag kommit på hur det kan komma sig att jag är okapabel till att öppna flaskor här. Givetvis går det inte för det inte finns någon luft i flaskorna när de fyller dem hela vägen upp till korken. MEN ÅH.
-----
Mitt varmvattenrör gick sönder för över en vecka sedan. Först var jag till hyresvärden och de fixade och grejade, typ stoppade halm och tejp och grejor vid läckan (för man kan ju absolut inte fixa något ordentligt). I vilket fall så verkade det fungera, i två dagar, till vatten började rinna ut på golvet någonstans ifrån. Jag trodde de hade råkat ha sönder något annat a rören och var återigen till hyresvärden och bad honom kolla. För andra gången skickade han sin son som pratar bättre engelska (några ord här och där typ) än honom själv. Han gick rätt snabbt och hela helgen har jag haft små översvämningar. Men idag så mötte jag dem och de hade varit och grejat igen; Limmat runt avloppet. Men VA?! Vid det här laget är det så barnsligt tydligt att läckan är i ett av rören, man ser ju till och med var vattnet rinner ut! Så imorgon får det bli en prommenad till.
Det hela är ungefär som svensk sjukvård; Inte förrän det är riktigt allvarligt funderar man ens på att göra något ordentligt. Vänta in i det längsta tills det blir riktigt smärtsamt.
Tejp och halm istället för riktiga doningar är en vanlig företeelse, samtidigt som man tycker det är sjukt coolt att ha plasten kvar på ytterdörren i två evigheter så det ser ut som man precis öpt den. Var i tankekedjan gick allt liksom bara rakt ner i diket? MEN ÅH.
-----
James flyger hem den 30 Januari.
Jag har aldrig riktigt förlikat mig med att jag, som född i Oxens tecken, skulle vara någon som inte tycker om förändringar, jag har alltid bestridit det (i övrigt finns det en hel del man kan ifrågasätta gällande stjärntecken) och tyckt att jag minsann älskar förändringar. Men det är nog inte sant. Jag gillar äventyr, men jag tycker om att känna mig trygg och hemma.
Det här halvåret förändrar mitt liv, Kina förändrar mitt liv. Och James är och har varit större delen av mitt Kina. Saker blir aldrig som man tror men detta tar nog priset. Samtidigt som det inte alls känns särskilt konstigt.
Utmaningar, det är vad jag söker. Just denna ser ut att bli något utöver det vanliga. Time will tell. Detta är inte en man man släpper.
Annars funderar jag på vad jag ska göra mellan hemkomst och Universitet, d.v.s. mars till september, ifall jag funderar rätt gällande utbildning, hur det blir nu när mina föräldrar har blicken riktad söder ut och på framtiden i stort.
Jag ska sova snart. Jag ska bara försöka med annanasjuicen en gång till.
.
Jag köpte en flaska annanasjuice ikväll efter jag pumpat mina ben och armar sönder och samman på gymmet.
I Sverige tycker jag alltid att det är så dumt att de alltid verkar snåla på vätskan och inte fyller flaskorna hela vägen upp.
Jag ska aldrig mer klaga. Nu får jag inte upp den där förbaskade kinesjuiceflaskan! Inte förrän nu har jag kommit på hur det kan komma sig att jag är okapabel till att öppna flaskor här. Givetvis går det inte för det inte finns någon luft i flaskorna när de fyller dem hela vägen upp till korken. MEN ÅH.
-----
Mitt varmvattenrör gick sönder för över en vecka sedan. Först var jag till hyresvärden och de fixade och grejade, typ stoppade halm och tejp och grejor vid läckan (för man kan ju absolut inte fixa något ordentligt). I vilket fall så verkade det fungera, i två dagar, till vatten började rinna ut på golvet någonstans ifrån. Jag trodde de hade råkat ha sönder något annat a rören och var återigen till hyresvärden och bad honom kolla. För andra gången skickade han sin son som pratar bättre engelska (några ord här och där typ) än honom själv. Han gick rätt snabbt och hela helgen har jag haft små översvämningar. Men idag så mötte jag dem och de hade varit och grejat igen; Limmat runt avloppet. Men VA?! Vid det här laget är det så barnsligt tydligt att läckan är i ett av rören, man ser ju till och med var vattnet rinner ut! Så imorgon får det bli en prommenad till.
Det hela är ungefär som svensk sjukvård; Inte förrän det är riktigt allvarligt funderar man ens på att göra något ordentligt. Vänta in i det längsta tills det blir riktigt smärtsamt.
Tejp och halm istället för riktiga doningar är en vanlig företeelse, samtidigt som man tycker det är sjukt coolt att ha plasten kvar på ytterdörren i två evigheter så det ser ut som man precis öpt den. Var i tankekedjan gick allt liksom bara rakt ner i diket? MEN ÅH.
-----
James flyger hem den 30 Januari.
Jag har aldrig riktigt förlikat mig med att jag, som född i Oxens tecken, skulle vara någon som inte tycker om förändringar, jag har alltid bestridit det (i övrigt finns det en hel del man kan ifrågasätta gällande stjärntecken) och tyckt att jag minsann älskar förändringar. Men det är nog inte sant. Jag gillar äventyr, men jag tycker om att känna mig trygg och hemma.
Det här halvåret förändrar mitt liv, Kina förändrar mitt liv. Och James är och har varit större delen av mitt Kina. Saker blir aldrig som man tror men detta tar nog priset. Samtidigt som det inte alls känns särskilt konstigt.
Utmaningar, det är vad jag söker. Just denna ser ut att bli något utöver det vanliga. Time will tell. Detta är inte en man man släpper.
Annars funderar jag på vad jag ska göra mellan hemkomst och Universitet, d.v.s. mars till september, ifall jag funderar rätt gällande utbildning, hur det blir nu när mina föräldrar har blicken riktad söder ut och på framtiden i stort.
Jag ska sova snart. Jag ska bara försöka med annanasjuicen en gång till.
.
Måndag, vad äter jag till middag?
.
Men åh. Jag är så dum i huvudet ibland. Men man påverkas kanske mer av sina erfarenheter än man medvetet tror att man gör. Förmodligen. Jag blir ganska förbannad på det faktumet rätt ofta. När man tror man förstått hur man fungerar och tror att man har ändrat sitt tankesätt. Men man kan nog inte ens lita på sin egen hjärna.
Jag tror man måste lyssna inåt för där finns precis allt man behöver veta. Fast samtidigt måste man komma ihåg att det aldrig är bra att bli alltför insnöad på sig själv. UNIVERSUM CIRKULERAR INTE KRING DIG.
Man måste nog mer se till någon slags helhet och inte låta saker och ting ta över. Balans kallas det visst. Och så måste man tro på mirakel, tro på sådant som ens egen hjärna ofta bestrider. Allt följer nämligen inte någon logik, varken ens egen eller det som generellt uppfattas som logiskt.
Och framför allt måste man sluta tycka synd om sig själv. Man ansvarar för sitt eget välmående och liv och allt sitter i huvudet och det enda kluriga kanske kan vara att erkänna det för sig själv och sedan försöka vrida och vända på allt tills allt på något sätt blir till något positivt.
Does that make sense?
-----
För att svara på frågan ovan ska jag nog gå ner till Hua Guan och köpa knyten fyllda med gröna grönsaker, vitlök och tofu. Mycket variation.
I övrigt har jag nu en nya vinterkappa och två bar ljusbruna boots, lunchshoppingen i fredags var sjukt lyckad med tanke på tidigare erfarenheter av Fangshan's utbud.
Vi var ut i Fredags, mina tre housemates Helen, Jakob och Ed, samt ett gäng andra TTC-människor och våra nya vänner Daniel och Al Green (hehe, kineser väljer rätt roliga namn, en lärare jag träffade hette Susan för hon ÄLSKADE Susan i Desperate Housewives). Det var kul med utgång.. ett tag, jag blev trött och orkade inte följa med till Babyface klockan tre, tyvärr.
Lördag så mötte jag och Helen upp Camilla och Ingrid vid Dongsi och gick och åt på ett ställe bland hutongerna. De hade det godaste sweet and sour pork någonsin! Sedan åkte vi till Starbucks (GOD BLESS) vid Silkmarket och drack varm choklad innan vi mötte upp James och Karsten vid västra stationen! Så himla glad har jag inte varit på otroligt länge!
På söndag skulle vi titta på Chairman (viktigt) Mao, men det stängde mitt på dagen så vi åkte norr ut mot Beihai Park och HuaHai lake. Väldigt vackra områden med hur många dyra barer och restauranger som helst. DouDou, en av Jakobs flickvänner bjöd oss på några, enligt hennes smak, delikatesser; ägg och mjölk med söta bönor, något gult som jag tror var något med kikärtor och någon slags yoghurt aktig massa.. Väldigt gulligt av henne, men något svårätligt för västerländska smaklökar. Vi åt hotpot till middag och gick sedan till Starbucks.
Jag har i Kina sett fler KFC, McDonald's och Sturbucks än jag sett någon annanstans. Det är rätt sjukt.
Snart ska jag till gymmet och pump it up igen. Jag är fortfarande förkyld så jag täner endast ägna mig åt styrketräning.
Hejrå!
Men åh. Jag är så dum i huvudet ibland. Men man påverkas kanske mer av sina erfarenheter än man medvetet tror att man gör. Förmodligen. Jag blir ganska förbannad på det faktumet rätt ofta. När man tror man förstått hur man fungerar och tror att man har ändrat sitt tankesätt. Men man kan nog inte ens lita på sin egen hjärna.
Jag tror man måste lyssna inåt för där finns precis allt man behöver veta. Fast samtidigt måste man komma ihåg att det aldrig är bra att bli alltför insnöad på sig själv. UNIVERSUM CIRKULERAR INTE KRING DIG.
Man måste nog mer se till någon slags helhet och inte låta saker och ting ta över. Balans kallas det visst. Och så måste man tro på mirakel, tro på sådant som ens egen hjärna ofta bestrider. Allt följer nämligen inte någon logik, varken ens egen eller det som generellt uppfattas som logiskt.
Och framför allt måste man sluta tycka synd om sig själv. Man ansvarar för sitt eget välmående och liv och allt sitter i huvudet och det enda kluriga kanske kan vara att erkänna det för sig själv och sedan försöka vrida och vända på allt tills allt på något sätt blir till något positivt.
Does that make sense?
-----
För att svara på frågan ovan ska jag nog gå ner till Hua Guan och köpa knyten fyllda med gröna grönsaker, vitlök och tofu. Mycket variation.
I övrigt har jag nu en nya vinterkappa och två bar ljusbruna boots, lunchshoppingen i fredags var sjukt lyckad med tanke på tidigare erfarenheter av Fangshan's utbud.
Vi var ut i Fredags, mina tre housemates Helen, Jakob och Ed, samt ett gäng andra TTC-människor och våra nya vänner Daniel och Al Green (hehe, kineser väljer rätt roliga namn, en lärare jag träffade hette Susan för hon ÄLSKADE Susan i Desperate Housewives). Det var kul med utgång.. ett tag, jag blev trött och orkade inte följa med till Babyface klockan tre, tyvärr.
Lördag så mötte jag och Helen upp Camilla och Ingrid vid Dongsi och gick och åt på ett ställe bland hutongerna. De hade det godaste sweet and sour pork någonsin! Sedan åkte vi till Starbucks (GOD BLESS) vid Silkmarket och drack varm choklad innan vi mötte upp James och Karsten vid västra stationen! Så himla glad har jag inte varit på otroligt länge!
På söndag skulle vi titta på Chairman (viktigt) Mao, men det stängde mitt på dagen så vi åkte norr ut mot Beihai Park och HuaHai lake. Väldigt vackra områden med hur många dyra barer och restauranger som helst. DouDou, en av Jakobs flickvänner bjöd oss på några, enligt hennes smak, delikatesser; ägg och mjölk med söta bönor, något gult som jag tror var något med kikärtor och någon slags yoghurt aktig massa.. Väldigt gulligt av henne, men något svårätligt för västerländska smaklökar. Vi åt hotpot till middag och gick sedan till Starbucks.
Jag har i Kina sett fler KFC, McDonald's och Sturbucks än jag sett någon annanstans. Det är rätt sjukt.
Snart ska jag till gymmet och pump it up igen. Jag är fortfarande förkyld så jag täner endast ägna mig åt styrketräning.
Hejrå!
fredag 14 november 2008
torsdag 13 november 2008
onsdag 12 november 2008
Up and away
.
Okej, MASSIVE craving nuråå; Sol och värme! Skulle det vara säkert att ensam åka till Thailand och ligga på stranden tills jag blir brun och fin och sedan åka hem? Bo på hotell och grejor, det skulle väl bli bra? Några tankar kring det? Någon?
Önskestäder innan hemresa;
Hong Kong (kommer garanterat att hända, mitt flyg går därifrån)
Chendu (pandakramaaar!)
Xi'an (berg och berg och historiska grejor, typ Terracotta armén)
Seoul (verkar vara helt okej prismässigt)
Osaka (dyrtdyrtdyrt att resa dit)
Tokyo (se ovanstående)
Ah! Jag pratade med Linda igår och är fortfarande alldeles bubblig och glad! Helt fantastiskt underbart!
.
Okej, MASSIVE craving nuråå; Sol och värme! Skulle det vara säkert att ensam åka till Thailand och ligga på stranden tills jag blir brun och fin och sedan åka hem? Bo på hotell och grejor, det skulle väl bli bra? Några tankar kring det? Någon?
Önskestäder innan hemresa;
Hong Kong (kommer garanterat att hända, mitt flyg går därifrån)
Chendu (pandakramaaar!)
Xi'an (berg och berg och historiska grejor, typ Terracotta armén)
Seoul (verkar vara helt okej prismässigt)
Osaka (dyrtdyrtdyrt att resa dit)
Tokyo (se ovanstående)
Ah! Jag pratade med Linda igår och är fortfarande alldeles bubblig och glad! Helt fantastiskt underbart!
.
tisdag 11 november 2008
Nu jävlar
.
Idag är dagen då jag insåg att jag nog bara behövde få ur mig allt dåligt för att kunna se allt bra. Jag tror helt enkelt att det är själva jobbet, läraryrket (läs; Lektionsplanering), som jag ogillar skarpt. Jag menar, det här är ju sjukaste upplevelsen. Jag kan inte gå runt och sura när det finns så mycket bra (dessutom har jag åtta veckor minus några valfria semesterdagar kvar och det känns ju inte alls tokigt). Och det här handlar inte bara om upplevelsen i sig utan även om hur man hanterar alla möjliga situationer och känslor. Allt sitter i huvudet, sådeså!
Och så kan man plugga Politices Kandidatprogram i Stockholm, och DET är goda nyheter! Har dock inte bestämt mig än. Jag måste fundera. Vad gillar jag egentligen? Kan någon typ påminna mig? Min hjärna har nog blivit kinesisk, den har ingen koll.
Plan:
Fastställa universitetsstudier.
Inte tänka på vad jag ska göra fram tills dess förrän jag kommer hem.
Utröna resplan för Januari, Februari.
Köpa en vinterjacka.
Fortsätta styrketräna på gymmet. Dansklasserna är en besvikelse. Dessutom måste låren vara starka till den presumtiva skidåkningen som skall utövas!
måndag 10 november 2008
Asså det här funkar ju inte
.
Jag förtvinar. Jag är ingen lärare. Jag tycker inte om Kina.
Igår var jag, Helen, James och Karsten till Tianjin. Det var en välbehövlig tripp till en stad som är fylld av västerländsk arkitektur, vi fick lite Amsterdamvibbar. Men, ändå, idag är vi alla tillbaka i vardagen och ingen av oss är särskilt nöjd. Eller, James åkte tillbaka till sitt imorse och han har en veckas semester IGEN för tredje gången och han och Karsten ska ut och se nya saker. Karsten är äldre än oss andra runt tjugo och kommer från Tyskland. Han är väldigt rolig en bra tourist guide med Lonely Planet i högsta hugg, men man vill gärna hålla honom ifrån ämnen som andra världskriget och religion.
Seriöst, jag räknar antal dagar av lektioner nu (40 typ) som är kvar. Jag blir knappt glad av barnen längre och det är synd att jag känner så här när jag borde vara entusiatiskt sprudlande glad, men jag vet att jag inte är ensam. Jag tror att nästan alla förväntade sig något annat än det här..
Jag hatar urindoften från toaletterna i skolans trappuppgångar, jag hatar att kineser pratar på i 120 km/h trots att man gjort klart för dem att man inte förstår, jag hatar allt smutsigt, jag hatar deras bakåtsätt att tänka, jag hatar alla brungula tänder, jag hatar kinesmaten i alla affärer, jag hatar att det tar över en timme att komma in till centrum, jag hatar att kineser bara fnittrar när man försöker prata och typ inte fattar att de kanske måste vara lite mer kreativa i sitt sätt att förklara, jag hatar att mina vattenledningar är provisoriskt tejpade, jag hatar att de aldrig slutar borra, jag hatar att jag har tiotusen timmars dötid varje vecka mellan de högst tre lektionerna per dag men framför allt hatar jag att jag känner så här.
Jag antar att det inte bara handlar om upplevelsen i sig, det handlar också om hur man hanterar besvikelser och obekväma situationer. Man måste liksom turn it around och se hela situationen med andra ögon, det är bara det att det inte är lätt. Alls.
Jag bara hoppas att det känns bättre när November är över och jag bara har December plus några dagar i Januari kvar.
Dessutom är jag lite smått orolig över vad jag ska ta mig till med mig själv den 15 Februari då mitt visum går ut. Är det här ett bakslag av den härliga känslan av att gå ut gymnasiet? I så fall känner jag mig bara sjukt patetisk. Näe, nya tag! Jag måste se bortom allt dumt som rör sig i mitt huvud.
Ska jag plugga? Vad ska jag plugga? Var sa jag plugga? Ska jag resa vidare? Var ska jag åka? Dessutom verkar resor mellan Sverige och Bristol vara äckligt dyra. SÅ JÄVLA BRA ALLT KÄNNS DÅ.
Var? Var och hur kommer jag någonsin hitta ett ställe som jag faktiskt skulle kunna tycka vore okej att stanna på i mer än ett halvår?
Alltså, Kina är världens grej om man besöker det som turist. Såhär som Residence of Beijing blir jag ju bara negativ och förlorar typ hoppet om mänskligheten. Jag tror bara att det är det att jag måste arbeta under de rådande formerna för det finns ju faktiskt massor av ljusglimtar. I fredags till exempel hälsade vi hos en kinesisk homosexuell ung man vid namn Daniel som Jakob träffat på gymmet. Student och ursprungligen från en stad nära Shanghai och med en lägenhet så fin att jag dog. Inte alls vad jag förvantade mig hur en kinesisk student skulle bo; stort ljust och med alla faciliteter man kan tänka sig. Sjukt rolig kille med en bästa kompis som kompletterade honom perfekt. Han lagade middag åt oss och snackade skönhetsprodukter.
Jag har officiellt tappat min personlighet, men är besluten att finna den igen, snarast.
Definitivt är att nordeuropa är den bästa platsen på jorden, ingen annanstans kan man finna modernitet och standard så hög som där. Det är rent, hälsosamt, utbildat och vackert.
---
Ooops, nu ringde det på dörren; Helen och jag ska till gymmet snart och hon levererade ett brev från mamma! Aaaaaah, utklipp från lokaltidningen! Jag skojar inte när jag säger att jag doftade på dem! Och ett brev från holländska Lieneke!
Och James ringde, han bor mitt ute i ingenstans och känner som jag gällande Kina. Han vill hem så fort som möjligt. Med sin A-level Business Degree lär hans framtid inte innehålla några större problem. Jag kanske helt enkelt borde statsa på en framtid som hemmafru i västra England.
Aaah, hörs senare!
.
Jag förtvinar. Jag är ingen lärare. Jag tycker inte om Kina.
Igår var jag, Helen, James och Karsten till Tianjin. Det var en välbehövlig tripp till en stad som är fylld av västerländsk arkitektur, vi fick lite Amsterdamvibbar. Men, ändå, idag är vi alla tillbaka i vardagen och ingen av oss är särskilt nöjd. Eller, James åkte tillbaka till sitt imorse och han har en veckas semester IGEN för tredje gången och han och Karsten ska ut och se nya saker. Karsten är äldre än oss andra runt tjugo och kommer från Tyskland. Han är väldigt rolig en bra tourist guide med Lonely Planet i högsta hugg, men man vill gärna hålla honom ifrån ämnen som andra världskriget och religion.
Seriöst, jag räknar antal dagar av lektioner nu (40 typ) som är kvar. Jag blir knappt glad av barnen längre och det är synd att jag känner så här när jag borde vara entusiatiskt sprudlande glad, men jag vet att jag inte är ensam. Jag tror att nästan alla förväntade sig något annat än det här..
Jag hatar urindoften från toaletterna i skolans trappuppgångar, jag hatar att kineser pratar på i 120 km/h trots att man gjort klart för dem att man inte förstår, jag hatar allt smutsigt, jag hatar deras bakåtsätt att tänka, jag hatar alla brungula tänder, jag hatar kinesmaten i alla affärer, jag hatar att det tar över en timme att komma in till centrum, jag hatar att kineser bara fnittrar när man försöker prata och typ inte fattar att de kanske måste vara lite mer kreativa i sitt sätt att förklara, jag hatar att mina vattenledningar är provisoriskt tejpade, jag hatar att de aldrig slutar borra, jag hatar att jag har tiotusen timmars dötid varje vecka mellan de högst tre lektionerna per dag men framför allt hatar jag att jag känner så här.
Jag antar att det inte bara handlar om upplevelsen i sig, det handlar också om hur man hanterar besvikelser och obekväma situationer. Man måste liksom turn it around och se hela situationen med andra ögon, det är bara det att det inte är lätt. Alls.
Jag bara hoppas att det känns bättre när November är över och jag bara har December plus några dagar i Januari kvar.
Dessutom är jag lite smått orolig över vad jag ska ta mig till med mig själv den 15 Februari då mitt visum går ut. Är det här ett bakslag av den härliga känslan av att gå ut gymnasiet? I så fall känner jag mig bara sjukt patetisk. Näe, nya tag! Jag måste se bortom allt dumt som rör sig i mitt huvud.
Ska jag plugga? Vad ska jag plugga? Var sa jag plugga? Ska jag resa vidare? Var ska jag åka? Dessutom verkar resor mellan Sverige och Bristol vara äckligt dyra. SÅ JÄVLA BRA ALLT KÄNNS DÅ.
Var? Var och hur kommer jag någonsin hitta ett ställe som jag faktiskt skulle kunna tycka vore okej att stanna på i mer än ett halvår?
Alltså, Kina är världens grej om man besöker det som turist. Såhär som Residence of Beijing blir jag ju bara negativ och förlorar typ hoppet om mänskligheten. Jag tror bara att det är det att jag måste arbeta under de rådande formerna för det finns ju faktiskt massor av ljusglimtar. I fredags till exempel hälsade vi hos en kinesisk homosexuell ung man vid namn Daniel som Jakob träffat på gymmet. Student och ursprungligen från en stad nära Shanghai och med en lägenhet så fin att jag dog. Inte alls vad jag förvantade mig hur en kinesisk student skulle bo; stort ljust och med alla faciliteter man kan tänka sig. Sjukt rolig kille med en bästa kompis som kompletterade honom perfekt. Han lagade middag åt oss och snackade skönhetsprodukter.
Jag har officiellt tappat min personlighet, men är besluten att finna den igen, snarast.
Definitivt är att nordeuropa är den bästa platsen på jorden, ingen annanstans kan man finna modernitet och standard så hög som där. Det är rent, hälsosamt, utbildat och vackert.
---
Ooops, nu ringde det på dörren; Helen och jag ska till gymmet snart och hon levererade ett brev från mamma! Aaaaaah, utklipp från lokaltidningen! Jag skojar inte när jag säger att jag doftade på dem! Och ett brev från holländska Lieneke!
Och James ringde, han bor mitt ute i ingenstans och känner som jag gällande Kina. Han vill hem så fort som möjligt. Med sin A-level Business Degree lär hans framtid inte innehålla några större problem. Jag kanske helt enkelt borde statsa på en framtid som hemmafru i västra England.
Aaah, hörs senare!
.
onsdag 5 november 2008
A couple of weeks ago..
.
Imorgon kommer han igen, Prinsen. Bra tycker jag så att mitt hem känns som hemma igen. Han är dock fortfarande lite sjuk och igår natt var även jag upp och spydde. Och så mensvärk på det, mm, livet är underbart ibland.
Imorgon kommer han igen, Prinsen. Bra tycker jag så att mitt hem känns som hemma igen. Han är dock fortfarande lite sjuk och igår natt var även jag upp och spydde. Och så mensvärk på det, mm, livet är underbart ibland.
tisdag 4 november 2008
Bei Lu Yuan, Fangshan, Beijing, China, the World
.
Jag känner kanske att jag inte kan vara alltför personlig här, men detta är trots allt min svenska kommunikationsmetod nummer ett, mitt utrymme för avlastning och även minnesbank för kommande tider.
Imorgon, eller så småning om i alla fall, kommer en uppdatering gällande lektionen med två-åringarna, Lama tempel besöket, pizzaätning på The Kro's Nest, Kanye-konserten, Temple of Heaven besöket samt de två dagarna med den magsjuke engelsmannen.
Men nu, denna tisdagkväll, känner jag för att skriva om hur mycket jag saknar att känna att jag lever mitt i händelsernas centrum. Jag känner mig avskärmad från världen här, hur konstigt det än kan låta. Beijing är minst sagt folkrikt men när jag nu är här, långt ifrån den civiliasation jag känner känns det ociviliserat och på många sätt overkligt. Jag läste inlägg jag skrev för ett år sedan, när jag hade fullt upp med allt. När jag hade fler än ett jobb på gång, när jag hade danslektioner att gå till, danslektioner att planera, universitetskurs med uppgifter att göra, planer för kommande månader att sköta och Stockholmsweekends att passa in. Men, saker är sällan som de låter, för oavsett hur bra jag kan tycka att det låter nu så vet jag att det då fanns, och fortfarande finns, en anledning nog att åka ifrån allt.
Men här, i min vardag just nu, saknar jag det GO jag hade för ett år sedan. Jag kan inte säga att jag tappat gnistan, för den finns där, men ärligt talat finns det inte mycket i min vardag här och nu som eldar på min NU JÄVLAR anda.
Frankrike var underbart på många sätt och berikade mitt liv med nya kunskaper och människor, men förmodligen är det de sista två spontana veckorna det jag minns allra mest.
Jag längtar tills jag har gjort mina sex månader som lärare och har erfarenheten på papper och i huvud och hjärta för jag måste hitta och återigen bli Anna som var superambitiös och sporrad till tusen. Jag saknar att vara stressad, att känna att jag måste se bra ut, att ha en full kalender och att alltid vara på språng. Jag skulle förtivina om jag skulle behöva stanna i den här vardagen längre än planerat.
Jag undrar om, när och var jag kommer hitta en vardag som jag vill stanna i längre än ett halvår. Vad är det som krävs?
Det är ju härligt att känna att man gör något bra för barnen i världen och det är ju underbart ifall man kan nöja sig med en lön som man kan överleva på. Men jag är nog helt enkelt inte en sådan som kan nöja sig, jag fungerar inte korrekt i den här miljön under de här förutsättningarna. Det finns ju inget att jobba emot, åtminstone inte för mig för min hjärna är inte programmerad på samma sätt som kinesernas.
Kineser lever i Kina, därav vet man sällan mycket om hur tankarna går i andra kulturer där man inte hyllar Mao som en stor man, där man ger raka svar på frågor, där man inte bryr dig så mycket om ifall man förlorar ansiktet och där man inte växer upp med att alltid rätta sig i ledet. Här kan inte människor flytta som de vill, här har alla barn inte samma förutsättningar, här finns inte de stora möjligheterna.
Jag ser livet annorlunda nu än jag gjorde för ett år sedan. På gott och ont. Jag är möjligen mer realistisk, vilket på många sätt är negativt och tråkigt, samtidigt som det öppnar dörren för ett något helt nytt. Jag skulle vilja se hur mitt liv ser ut i November 2009. Var är jag? Vad gör jag? Och vad är egentligen viktigt?
.
Jag känner kanske att jag inte kan vara alltför personlig här, men detta är trots allt min svenska kommunikationsmetod nummer ett, mitt utrymme för avlastning och även minnesbank för kommande tider.
Imorgon, eller så småning om i alla fall, kommer en uppdatering gällande lektionen med två-åringarna, Lama tempel besöket, pizzaätning på The Kro's Nest, Kanye-konserten, Temple of Heaven besöket samt de två dagarna med den magsjuke engelsmannen.
Men nu, denna tisdagkväll, känner jag för att skriva om hur mycket jag saknar att känna att jag lever mitt i händelsernas centrum. Jag känner mig avskärmad från världen här, hur konstigt det än kan låta. Beijing är minst sagt folkrikt men när jag nu är här, långt ifrån den civiliasation jag känner känns det ociviliserat och på många sätt overkligt. Jag läste inlägg jag skrev för ett år sedan, när jag hade fullt upp med allt. När jag hade fler än ett jobb på gång, när jag hade danslektioner att gå till, danslektioner att planera, universitetskurs med uppgifter att göra, planer för kommande månader att sköta och Stockholmsweekends att passa in. Men, saker är sällan som de låter, för oavsett hur bra jag kan tycka att det låter nu så vet jag att det då fanns, och fortfarande finns, en anledning nog att åka ifrån allt.
Men här, i min vardag just nu, saknar jag det GO jag hade för ett år sedan. Jag kan inte säga att jag tappat gnistan, för den finns där, men ärligt talat finns det inte mycket i min vardag här och nu som eldar på min NU JÄVLAR anda.
Frankrike var underbart på många sätt och berikade mitt liv med nya kunskaper och människor, men förmodligen är det de sista två spontana veckorna det jag minns allra mest.
Jag längtar tills jag har gjort mina sex månader som lärare och har erfarenheten på papper och i huvud och hjärta för jag måste hitta och återigen bli Anna som var superambitiös och sporrad till tusen. Jag saknar att vara stressad, att känna att jag måste se bra ut, att ha en full kalender och att alltid vara på språng. Jag skulle förtivina om jag skulle behöva stanna i den här vardagen längre än planerat.
Jag undrar om, när och var jag kommer hitta en vardag som jag vill stanna i längre än ett halvår. Vad är det som krävs?
Det är ju härligt att känna att man gör något bra för barnen i världen och det är ju underbart ifall man kan nöja sig med en lön som man kan överleva på. Men jag är nog helt enkelt inte en sådan som kan nöja sig, jag fungerar inte korrekt i den här miljön under de här förutsättningarna. Det finns ju inget att jobba emot, åtminstone inte för mig för min hjärna är inte programmerad på samma sätt som kinesernas.
Kineser lever i Kina, därav vet man sällan mycket om hur tankarna går i andra kulturer där man inte hyllar Mao som en stor man, där man ger raka svar på frågor, där man inte bryr dig så mycket om ifall man förlorar ansiktet och där man inte växer upp med att alltid rätta sig i ledet. Här kan inte människor flytta som de vill, här har alla barn inte samma förutsättningar, här finns inte de stora möjligheterna.
Jag ser livet annorlunda nu än jag gjorde för ett år sedan. På gott och ont. Jag är möjligen mer realistisk, vilket på många sätt är negativt och tråkigt, samtidigt som det öppnar dörren för ett något helt nytt. Jag skulle vilja se hur mitt liv ser ut i November 2009. Var är jag? Vad gör jag? Och vad är egentligen viktigt?
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)