Goodbye

Det här är mitt sista inlägg. Jag har lämnat Kina för fantastiska Hong Kong och imorgon klockan 11.00 lyfter planet mot Paris, jag kommer till Arlanda sent och spenderar natten där innan jag kommer hem till Östersund på måndag morgon. Jag har redan bokat klipptid på eftermiddagen, det gäller att ligga steget före.

Jag saknar James huuuur mycket som helst, nu är det bara tio dagar kvar tills vi ses!

.

Vive la France!

.
Alltså. Fransoser är förmodligen världens mest enervernade människor. Med sina hjärnor konstant inställda på revolution hittar de alltid anledningar till att ta semester - eller strejk som vi normala Européer kallar det. Nu kommer jag att leva i terror fram till att jag sitter på planet mot Paris.
Helens flight var inställd och utan Amys nötallerigi hade detta inte kommit till hennes vetskap förrän den femtonde då planet skulle avgå. Den femtonde går även hennes visum ut vilket hade inneburit att hon skulle behövt bo på flygplatsen för obestämd tid då hon flyger från Kinas inland. Nu är hennes flight ombokad till den fjortonde som tur är.
Jag ringde precis för att bekräfta min flight för den femtonde från Hong Kong då jag på Air Frances hemsida såg att dagens flight hem var inställd. Det verkar fortfarande okej, men jag var noga med att lämna kontaktuppgifter för med fransoser vet man aldrig.
Nu måste vi lämna hotellrummet - mot tåget!! Mot Sverige!
.

Tillbakablick

.
Det här skrev jag den 27 oktober.

Kina. Varför åkte jag hit?
Det var ju en otroligt optimistisk start på inlägget.. I vilket fall, svaret är; För att vända upp och ner på min värld, för att uppleva något nytt, för att träffa folk, få nya infallsvinklar, utvecklas, göra något bra, göra något annorlunda, se en annan del av världen. Check. Check, check, check, check, check, check, check.
Det är bara inte som jag tänkte mig. Och det är ju klart, för inget är någonsin som man tänk sig. Men jag är inte riktigt säker på vad som händer här. Jag befinner mig på helt okänd mark, alltså, jag vet såklart att Kina är ungefär så okänt som okänd mark möjligen kan vara, men jag menar inte bara att jag befinner mig på fysiskt okänd mark utan även okänd mark på ett mer abstrakt vis.
Först skulle jag bara vilja klargöra att anledningen till att mitt språk hittills förmodligen varit ganska frugalt är det att jag spenderar otroligt lite tid åt det svenska språket och det finns inte ordentligt med incitament i min vardag till att utforska och använda det bästa språket i hela världen, det går tyvärr inte att forcera fram. Jag är partisk, men ibland är engelskan verkligen inte nog.
Mitt liv. Det är verkligen inte meningen att det ska levas i ett land som detta. Jag är västerlänning, europé, jag är från en av världens bästa och mest utvecklade länder. Alla kategorier. Jag vill kunna få tag på saker när jag vill, jag vill kunna träna när och som jag vill, jag vill kunna fylla min kalender med viktiga saker, jag måste få känna mig lite stressad, jag måste känna att jag måste anstränga mig lite för att se bra ut. Jag hade rätt när jag tänkte att Kina är så långt ifrån mitt vanliga liv som det bara går.
Vardagen infinner sig var du än är, men det är inget nytt. Jag ser det här för vad det är; En otroligt annorlunda upplevelse och en merit att sätta på listan. Jag kommer sakna det när det är över. Och det känns skönt att veta att det kommer vara över snart. Jag börjar tappa motivationen här. Här i kaoset bland konstiga, ociviliserade människor som kallas kineser. Här i allt storslaget, vackert, annorlunda och underbart. Förstå splittringen, jag känner mig som Kina personifierat; Totalt förvirrad där alla variationer och människor på något outgrundligt vis finner en plats.
Antingen så har jag tappat bort mig själv i mig själv ännu mer än innan jag åkte hit, eller så hittar jag mig själv bättre än någonsin. Jag vill vara en lättanpassad, enkel människa som bara vill göra en god gärning, på ett sätt. Men ärligt talat, jag behöver mer. Mer, mer, mer. Tempo, driv, stress och allt annat som jag saknar. Nyttig mat, rena kök. För inget annat land är så rent och så detaljkänsligt och stiligt som Sverige, älskade Sverige.
Och älskade vänner, vad är livet utan er? Jag önskar varje dag att jag kunde ringa, för ni är de som känner mig och jag saknar att höra era tankar och fina ord. Jag behöver dem.
Det här är att leva, men det här är inte det riktiga livet, det här är en mellanperiod. Jag längtar efter att arbeta mot något, göra konkreta saker, viktiga saker, saker som verkligen tar mig någonstans. På ett konkret sätt.
Jag brukade alltid tänka ett det enda sättet för mig att ta mig någonstans och vara lycklig och leva mitt liv fullt ut var ifall jag gjorde det ensam. Men jag tror att jag kanske kan ha haft fel. För när saker och ting händer och man finner sig själv i en situation man absolut inte trodde att man skulle hamna i, men samtidigt på något sätt känner att man är precis där man vill vara. Då börjar man ifrågasätta sig själv, se nya möjligheter och öppningar och det är där de mest omvälvande förändringarna sker.
Insikter. Ofta sker de gradvis och ofta har man fortfarande obesvarade frågor kvar trots att man känner att man hittat svaren. Tjugo år är inte gammalt, men det är äldre än jag någonsin varit. Jag har mina erfarenheter och minnen, jag har något att bygga på. Jag kommer att ta mina framtida beslut för min skull, men kanske är det så att ”för min skull” inte bara måste handla om mig.
Vad är ensamheten, kan man fråga sig, när man upplevt tvåsamheten? För vad vore alla upplevelser om man inte hade någon att dela dem med?
Min pojkvän. Det känns konstigt att säga, konstigt efter så lång tid av inställningen att det inte är något jag har. Men så är han ändå här och jag kan inte låta bli att undra hur en vardag i ett liv som mer liknar mitt skulle se ut tillsammans med honom. Han är allt det som jag någonsin önskat och han har potential. Potential till att göra mig lycklig även i det långa loppet. Livet är inte svart eller vitt, så faktum är att kärlek inte är nog. Vänskap och någorlunda lika livsmål, tror jag är essentiella ingredienser för en mer långvarig relation. Och vi har Det.
Ibland känns allt ordnat. Som de två James och de två Anna som det blev i Haerbin, som att jag blev placerad i Beijing och andra små obetydliga detaljer som förmodligen inte alls är särskilt obetydliga om man ser tydligt.
Jag undrar hur mitt liv kommer se ut då jag landar i verkligheten igen, allt löser sig, det vet jag ju, men vem vet hur? Jag längtar efter att bo stadigt någonstans, att inte ständigt känna att jag måste göra ett nästa drag. Jag vill fortfarande resa och mina ambitioner och drömmar kommer fortsätta förändras, utvecklas och växa. Men jag måste ha något att stå på. Utbildning. Prioritet nummer ett.
Allt förändras. Precis som det ska. Och man finner saker man aldrig förväntade sig. Jag tänker i termer jag aldrig trodde var riktigt möjliga.
.

Tillbakablick

.
Det här skrev jag den 27 oktober.

Kina. Varför åkte jag hit?
Det var ju en otroligt optimistisk start på inlägget.. I vilket fall, svaret är; För att vända upp och ner på min värld, för att uppleva något nytt, för att träffa folk, få nya infallsvinklar, utvecklas, göra något bra, göra något annorlunda, se en annan del av världen. Check. Check, check, check, check, check, check, check.
Det är bara inte som jag tänkte mig. Och det är ju klart, för inget är någonsin som man tänk sig. Men jag är inte riktigt säker på vad som händer här. Jag befinner mig på helt okänd mark, alltså, jag vet såklart att Kina är ungefär så okänt som okänd mark möjligen kan vara, men jag menar inte bara att jag befinner mig på fysiskt okänd mark utan även okänd mark på ett mer abstrakt vis.
Först skulle jag bara vilja klargöra att anledningen till att mitt språk hittills förmodligen varit ganska frugalt är det att jag spenderar otroligt lite tid åt det svenska språket och det finns inte ordentligt med incitament i min vardag till att utforska och använda det bästa språket i hela världen, det går tyvärr inte att forcera fram. Jag är partisk, men ibland är engelskan verkligen inte nog.
Mitt liv. Det är verkligen inte meningen att det ska levas i ett land som detta. Jag är västerlänning, europé, jag är från en av världens bästa och mest utvecklade länder. Alla kategorier. Jag vill kunna få tag på saker när jag vill, jag vill kunna träna när och som jag vill, jag vill kunna fylla min kalender med viktiga saker, jag måste få känna mig lite stressad, jag måste känna att jag måste anstränga mig lite för att se bra ut. Jag hade rätt när jag tänkte att Kina är så långt ifrån mitt vanliga liv som det bara går.
Vardagen infinner sig var du än är, men det är inget nytt. Jag ser det här för vad det är; En otroligt annorlunda upplevelse och en merit att sätta på listan. Jag kommer sakna det när det är över. Och det känns skönt att veta att det kommer vara över snart. Jag börjar tappa motivationen här. Här i kaoset bland konstiga, ociviliserade människor som kallas kineser. Här i allt storslaget, vackert, annorlunda och underbart. Förstå splittringen, jag känner mig som Kina personifierat; Totalt förvirrad där alla variationer och människor på något outgrundligt vis finner en plats.
Antingen så har jag tappat bort mig själv i mig själv ännu mer än innan jag åkte hit, eller så hittar jag mig själv bättre än någonsin. Jag vill vara en lättanpassad, enkel människa som bara vill göra en god gärning, på ett sätt. Men ärligt talat, jag behöver mer. Mer, mer, mer. Tempo, driv, stress och allt annat som jag saknar. Nyttig mat, rena kök. För inget annat land är så rent och så detaljkänsligt och stiligt som Sverige, älskade Sverige.
Och älskade vänner, vad är livet utan er? Jag önskar varje dag att jag kunde ringa, för ni är de som känner mig och jag saknar att höra era tankar och fina ord. Jag behöver dem.
Det här är att leva, men det här är inte det riktiga livet, det här är en mellanperiod. Jag längtar efter att arbeta mot något, göra konkreta saker, viktiga saker, saker som verkligen tar mig någonstans. På ett konkret sätt.
Jag brukade alltid tänka ett det enda sättet för mig att ta mig någonstans och vara lycklig och leva mitt liv fullt ut var ifall jag gjorde det ensam. Men jag tror att jag kanske kan ha haft fel. För när saker och ting händer och man finner sig själv i en situation man absolut inte trodde att man skulle hamna i, men samtidigt på något sätt känner att man är precis där man vill vara. Då börjar man ifrågasätta sig själv, se nya möjligheter och öppningar och det är där de mest omvälvande förändringarna sker.
Insikter. Ofta sker de gradvis och ofta har man fortfarande obesvarade frågor kvar trots att man känner att man hittat svaren. Tjugo år är inte gammalt, men det är äldre än jag någonsin varit. Jag har mina erfarenheter och minnen, jag har något att bygga på. Jag kommer att ta mina framtida beslut för min skull, men kanske är det så att ”för min skull” inte bara måste handla om mig.
Vad är ensamheten, kan man fråga sig, när man upplevt tvåsamheten? För vad vore alla upplevelser om man inte hade någon att dela dem med?
Min pojkvän. Det känns konstigt att säga, konstigt efter så lång tid av inställningen att det inte är något jag har. Men så är han ändå här och jag kan inte låta bli att undra hur en vardag i ett liv som mer liknar mitt skulle se ut tillsammans med honom. Han är allt det som jag någonsin önskat och han har potential. Potential till att göra mig lycklig även i det långa loppet. Livet är inte svart eller vitt, så faktum är att kärlek inte är nog. Vänskap och någorlunda lika livsmål, tror jag är essentiella ingredienser för en mer långvarig relation. Och vi har Det.
Ibland känns allt ordnat. Som de två James och de två Anna som det blev i Haerbin, som att jag blev placerad i Beijing och andra små obetydliga detaljer som förmodligen inte alls är särskilt obetydliga om man ser tydligt.
Jag undrar hur mitt liv kommer se ut då jag landar i verkligheten igen, allt löser sig, det vet jag ju, men vem vet hur? Jag längtar efter att bo stadigt någonstans, att inte ständigt känna att jag måste göra ett nästa drag. Jag vill fortfarande resa och mina ambitioner och drömmar kommer fortsätta förändras, utvecklas och växa. Men jag måste ha något att stå på. Utbildning. Prioritet nummer ett.
Allt förändras. Precis som det ska. Och man finner saker man aldrig förväntade sig. Jag tänker i termer jag aldrig trodde var riktigt möjliga.
.

Solsken

.
Jag gick tillbaka till hotellet då jag noterade att mina ben var oroväckande röda. Tidigare under veckan har detta även noterats av diverse kineser som gärna kommer fram för att påpeka detta och läxa upp mig. På kinesiska. Trevligt.
Jag känner att jag varit här alldeles för länge men ser lyckligtvis ljuset i tunneln då vi den tolfte tar ett nattåg härifrån in till fastlandet igen. Det betyder två nätter till här, en på tåget, en i Guangzhou och en i Hong Kong. Ja, och så en på Arlanda innan jag kommer till Östersund den sextonde februari. Fast så fort jag kommer till Paris kommer jag vara lycklig! Europeisk mark!

Jag är här med Helen och min dagliga rutin är följande; Jag vaknar av mig själv vid 10.30, tar en titt ifall internet fungerar, klär på mig, tar en rask prommenad, köper annanas på pinne, går tillbaka och väcker Helen, går och köper vatten, går till stranden, ligger på stranden, går tillbaka till hotellet för att prata med James (ifall internet fungerar), går och äter middag (gärna dumplings för 5 yuan ifall stället är öppet), går tilbaka och tittar på film eller jobbar oss igenom Sex & the City boxen, pratar med James (ifall internet fungerar), läser, somnar.
Bortsett från att allt jag gör är att längta hem, sakna James och stör mig på kineserna så är Sanya, Hainan ett paradis. Det är vita stränder, palmer, sol, blå himmel och lite turister. Ack så tropiskt med frukt och pärlförsäljare med typiska kinesiska hattar. Dessutom försvinner min likbleka hud allt eftersom under solen och jag är mer utvilad än jag kan komma ihåg att jag någonsin varit under de gågna månaderna.
Det där med att jag stör mig på kineserna förresten, jag har nog alltid tyckt att en del av deras vanor varit rätt irriterande och kanske är det bara för att jag tänker så mycket på världens vackraste nordeuropa som jag tycker att de är extra jobbiga. I vilket fall, de är överallt, de pratar alldeles för högt, skräpar ner, smäller smällare och raketer - det är lite som att befinna sig i en krigszon kan jag tänka mig, glor och tuggar någon slags drog som luktar illa och gör dem röda i munnen. Fast även nu, då de går mig på nerverna, finner jag ibland mig själv i tanken på hur fantastiskt det här landet är. Det är både bakvänt och motsägelsefullt, mina känslor liksom Kina självt.

Den tjugofemte februari flyger jag till Bristol! Men först ska jag se hur min pappa har det i sin lägenhet i Katrineholm. Min otroliga pappa fick givetvis ett bra arbete efter att Flextronics lade ned, dock inte hemmavid utan söder ut, för Ericsson.

I alla fall, den tjugofemte kommer jag fram till Birmingham och där kommer jag få träffa min prins igen för att följa med honom hem till Worle, som ligger utanför Bristol. Jag längtar hur mycket som helst! Det känns redan som vi varit ifrån varandra en evighet, som i vanlig tidsräkning innebär elva dagar, men tiden går fruktansvärt långsamt. Mrs Joyce verkar för övrigt vara en riktig pärla och hon säger alltid hej över Skype. Det ska bli superskoj att träffa familjen!

Bilder från Suzhou - lite som Kina som man föreställer sig det.
Kina som man föreställer sig det är förresten en illusion, nu kan jag inte förstå hur min bild av ett gigantiskt land som detta kunde vara så överromatiserad och ensidig. Jag vet inte om det går att förklara, jag tror man måste uppleva det.

Äntligen värme!

.
Jag sitter i ett hostelrum i Haikou, Hainan Island och håller på att förbereda mig för den första av två nätter jag kommer spendera här. Det är trevligt i Haikou men den riktiga värmen och semesterkänslan hoppas jag hitta på öns södra del, Sanya. Där kommer jag befinna mig till den tolfte februari då jag och Helen kommer jobba oss tillbaka upp till Guangzhou där jag tar ett anslutningståg till Hong Kong där jag kommer spendera min sista natt här i öst innan jag flyger hem den femtonde februari!

Sedan jag slutade arbeta har jag flugit runt en del. Från Beijing till Shanghai till Qingdao till Nanjing och Suzhou för att ta mig tillbaka till Beijing och kunna ta tåget till Hong Kong där vi spenderade fyra nätter i Tsim Sha Tsui innan vi tog tåget tillbaka in i Kina för att vinka av James. Nu är han i Bristol, i en helt annan värld, medan jag är kvar i landet med hål i golvet toaletterna. Jag längtar till västvärlden så otroligt mycket - Hong Kong, upplevde jag, är trots sin proximiditet till Kina en helt annan värld. Där ser man alla nationaliteter på gatorna, man kör bil på vänster sida och man måste använda säkerhetsbältet (i Kina är ofta säkerhetsbältena spårlöst försvunna) och man säger ursäkta då man råkar gå in i någon.

Jag är klar med Kina för denna gång och ser fram emot att skriva en uttömmande sammanfattning om min tid här till Rausingstipendiets jury.

Annars är jag glad över att vara i värmen och ser fram emot att någon gång i framtiden kunna komma tillbaka för att lägga all fokus och energi på att lära mig kinesiska. Dessutom ser jag fram emot att börja plugga i höst!

Jag saknar James redan och gårdagskvällen var jobbig, men så tänker jag på våra framtidsplaner och känner mig bara super glad! Ingenting är omöjligt! Om mindre än en månad är jag i Bristol!!
.

Det forsta motet

.
Now we're in Qingdao which...
Okej, det ar sa har det ar, ofta vet jag inte vilket sprak jag pratar och min hjarna valjer helt random. Till exempel ar jag ofta overtygad under nagon sekund att svenska ar James modersmal... Anyhooo, jag glomde varldens viktigaste handelse igar;

James Joyce har traffat mina foraldrar!

Detta hande precis efter att vi kommit tillbaka fran Urumqi. Mina foraldrar var i Beijing en svang for att sedan aka runt lite i landet. Vi hann traffas tva kvallar. Den forsta at vi middag och den andra blev det middag och en Martial Arts Show som var GRYM. Eftersom James ar en sadan fantastisk man var det sjalvklart inget tvivel om att motet skulle ga utmarkt. Det ar ju stort, det dar med att traffa foraldrar, sarskilt da ingen annan riktigt har traffat mina under dessa speciella forhallanden.
Foton kommer senare forresten, jag har haft fullt upp de senaste veckorna och darfor inte varit sarskilt flitig.

Love.
.

Shanghai, baby! AGAIN!

Jag har inte skrivit pa en evighet men jag tankte ta en sammanfattning nu nar jag har lite tid over efter att ha aterkommit till hostellet i Shanghai pa grund av ett missat flyg eftersom staden har hela tva flygplatser med nationella avgangar.

Julafton var super lugn, jag kom hem fran Teacher Training centret och vi at Peking anka och somnade tidigt. Jul firade vi den 25 istallet da britterna helt enkelt var fler an skaninaverna. Juldagen var superbra och firades i min lagenhet! James hade slutat jobba och flyttade helt enkelt in WIIIIIIIIEE! Jag jobbade lite och vi firade nyar med pizza och bodde pa ett hostel, det blev lugnt for jag och min man flog till Urumqi i Xinjiang provinsen dagen efter dar befolkningen delvis ar muslimer och saledes inte alls ser sarskilt kinesiska ut. Det var kallt och snoigt och vi upplevde en sjo pa ett berg som var 5000 meter hogt. HUR BRA SOM HELST!

Sedan jobbade jag lite till men slutade efter att ha rattat terminsproven och da akte vi till Hoh Hot i Inre Mongoliet - som ar en del av Kina och spenderade nagra natter. Man tror att det ar underutvecklat och bilden man har ar den av mongoler som lever pa de oppna slatterna, men NEJ det ar helt fel. Hela den grejen ar vad som bar turistnaringen men Hoh Hot som ar provinshuvudstaden ar hur utvecklat som helst med hoga hus och de obligatoriska McDonalds och KFC restaurangerna. Det var en CHOCK!

Sedan blev det till att lamna Bei Lu Yuan for alltid utan nagra storre sorger for att lamna av allt hos James och ta flyget till Shanghai! Woohoo! Nar vi kom till hostellet hande det sjuka; en massa manniskor fran TTC - lararprogrammet, var har!! Vi betsamde oss for att skippa Hangzhou och hanga kvar i Shanghai och tankte ta flyget i kvall men missade det och bokade om det till imorgon bitti. Det ar sa himla bra, missar man flyget behover man inte betala for nya biljetter utan man tar bara ett senare flyg.
I alla fall, om allt gar vagen nu sa ar vi i Qingdao imorgon. Darifran kommer olen Tsingtao!

Jag blir mer och mer medveten om James hemresa den trettionde, det kanns inte alls skoj. Men nya utmaningar - det ar sa man maste se det tror jag.

Han ar bast i varlden, min man!

Jag klarar vad som helst

.
Hej alla!

Laptopen jag har tillgang till ar gammal och sliten oh har inget svenkt tangentbord, darav den daliga stavningen. Dessutom var ja valdigt ivrig da jag skrev igar.

JAG AR BAST I VARLDEN OCH KLARAR PRECIS VAD SOM HELST.
Precis sa kanner jag faktiskt.

I och med mina dagar har som larare at Kinas engelsklarare har jag undervisat manniskor fran tva till sextio ar och allt, verkligen allt har gatt bra. Jag var valdigt osaker innan men det hela handlade om material och ovningar skulle racka till hellre an att jag skulle klara mig som larare. Jag ar mig sjalv och jag har roligt och jag vet att jag ar bra pa det har. Bra pa att ta plats i klassrummet, formedla, prata, forklara, engagera, fa dem att skratta.
Idag fick jag verkligen detta bekraftat da tre av lararna jag undervisar berattade att deras klasser verkligen tycker om mig och min lektioner! De gillar att jag ar annorlunda och de tycker jag sprider en harlig energi och skapar aktivitet i klassrummen. Dessutom sade de att de ser att jag har manga ideer och att de tycker om att lyssna pa mig.
HUR HAFTIGT AR INTE DET?!

Har kommer jag, outildad, relativt oerfaren, ung och svensk och spelar under rollen 'Kanadensisk Professor i engelsk undervisning med examen fran Nordamerika' och undervisar en massa manniskor som samtliga ar aldre an mig i deras eget yrke som de har utbildnig for. Nog for att jag inte far avsloja min riktiga identitet - det ar en kamp varje dag att forsoka manovrera bort personliga fragor. Jag vill ju att de ska fraga mig, vara nyfikna och ova sin engelska nar de verkligen har chansen. Men jag kan inte fejka min formaga att lara ut och formedla. Jag ar bra pa det har, pa riktigt.

MEN larare vill jag inte bli, jag vill mer, jag vill kunna paverka och skapa nya ideer pa en hogre niva an sa. Tank att tva dagar kan gora en sa stor skillnad for mig

Nu ska jag overvinna kylan i mitt badrum och ta en valbehovlig dusch. Imorgon ar min sista dag for pa kvallen kommer ordinarie larare - en femtioarig amerikan.
Jag vet inte var de hort de eftersom vi ine far avsloja nagot, men tva av mina studenter (eeeh, larare pa typ trettiofem) kom frm till mig efter lekionen idag oc fragade om det var ant att jag bara skulle stanna i tre dagar. Jag sade att jag inte visste.. kineiskt vis. De sade da att de ville ha kvar mig eftersom de tror jag har sa mycket mer att dela med mig av! Aaaaaaaaah, jag blev sa himla, himla glad!

Det ar dags att jag verkligen, utan att vara jag-har just-tagit-studenten-naiv, verkligen tror pa mig sjalv. Verkligheten vantar och detta ar en kansla som kan vara livsviktig att ta vara pa.

Woooohoooo!

Imorgon ar det julafton! Alltsa WHAT?! Tror forresten att jag ska skapa en e-mail address och ge till mina kinesiska lararstudenter..
.

Anna, 20 ar fran Sverige, lar engelsklarare hur de ska lar ut engelska

.
Efter en lang franvaro tar jag nu upp mitt rapporterande. Igar kvall var jag saker pa att jag befann mig in the middle of nowhere, men nu vet jag att jag befinner mig i utkanten av mitt hemdistrikt Fangshan.

I onsdags var det helmysigt for jag och James traffades for en Starbucks vid Yonganli for at senare ta oss till Dongzhimen for annu en fika. I torsdags gjorde jag och Helen en tur i Fangshan centrum och senare kom prinsen. Torsdag och fredag agnade ag at att ha julpyssel med mina barn och forbereda infor nuvarande vecka.
Pa fredag eftermiddag akte vi ut till Prince Island Kindergarten for att se deras julshow- sa sjukt bra! Pa kvallen hade TTC julfest med supergod mat men jag akte hem ganska tidigt, James vantade hemma. Lordag blev en lugn dag och pa kvallen akte vi med line 10 och motte Jakob med flickvan pa hennes hotell for att ata middag. Efter att ha spenderat en hel del tid med boken Eat, Pray, Love hade jag ost cravings och fick detta tillfredstallt med ugnsbakad kalv med dubbla ostlager!
Sondag var ocksa lugn fram till klockan fyra da jag blev upp plockad av en Susan, en kvinna fran nagot kanadensiskt utbildningforetag som KK hade plocat ut mig till att arbeta for under tre dagar.
Nu sitter jag har som en av tre larare - det ar jag, KK ch en Anna fran Sibirien i Ryssland. Det ar sjukt.

Igar kvall blev vi tagna till en middag med en man de kallade Number 1 - big cheese inom typ utbildningsnamnden - inte helt klart, och nagra andra viktiga manniskor. Det var trevligt och superkinesiskt och otroligt mycket alkohol. Jag har tur som kvinna men i Kina ar man bara en riktig man om man kan dricka mycket och ta hand om kvinnorna.
Senare blev vi tagna ut i morkret med bil till vara bostader. Jag ar ersattare for en annan larare under de tre forsta dagarna sa jag ska inte stanna, men det som vi nu paborjat ar manad av traning for Fangshans engelsklarare.
Mitt rum ar splitternytt - eller ja, sa sa de i alla fall. Det ar alltid sa, allt ar nytt oavsett hur gammalt detar och hur daligt det fungerar. Det var svinkallt igar kvall och elen stangdes av och satte igang om vartannat hela natten.
Lektionsplanerna ar redan gjorda men det ar mycket planering att gora individuellt anda sa jag fick inte sa mycket somn i natt.
Imorse klockan sju gik jag upp for frukost, nar jag kom in i matsalen luktade det som i Haerbin - det vill saga inte sa gott. Men vi blir positivt sarbehandlade har sa var frukost var inte sa tokig. Klockan ni hade vi oppningceremoni med Number 1. Lararna satt pa sma pallar ndanfor var fint dekorerade scen da i tagde in till en pampiga musiken. Sedan holl alla viktiga manniskor tal ilket aven innefattade mig, sist ut var Number 1 so deklarrade att vi, alla tre, ar kanadesiska engelska experter och utbildade i nordamerika. Saledes innebar detta att jag ar en stor logn, jag hoppas det kommer halla i tre dagar!

Sa lange det ser bra ut...

Dar satt han, Number 1, pa sin hoga stol langt ovanfor de sma lararna pa sina pallar och dar kunde han i princip saga vad som helst. Man sageratt kineser kan vara otroligt rakt fram och arliga men arlighet ar nog den mest sallsynta egenskapen i det ar landet.
Folk bara tror pa det de hor fran vem som helst som star over dem eller har nagon slags maktposition. Man far aldrig ett rakt svar utan kineser gar alltid runt saker tills man forstar att det inte finns nagon som helst substans i vad de sager.
Dessutom lovar de alltd saker, skriver kontrakt och grejor, men man ska aldrig tro nagot innan man faktiskt far se det med egna ogon, sa ar det.
Det ar svart att forsta och jag kommer aldrig kunna forlika mig med deras satt att tanka.

Mina lekitioner idag gick forresten bra och jag tycker det ar roligt och spannande att kunna formedla min bild och mina asikter.Det ar lite som en show att vara larare och det ar ratt skoj. Men, detta ar alltsa engelsklarare. De gillar att mumla fram sina svar men knappt nagon vagar svara tydligt, det kanns som om de har otroligt lite tro till sig sjalva och vilket kvaver personligheter. De har maniskorna ar allt fran 25 till 55 ar men det kanns som att ha att gora med 14 aringar. De ar fantatiska nar de kommertill grammatik och skrift, men uttal och spontanitet ar inte alls pa den niva de borde vara.

Imorgon ska v prata om olikheter mellan brittisk och amerikansk engelska. Det kan bli intressant.

Ryska Anna fyller ar idag sa vi ska u och ata, tror jag, om de slapper ut oss..

Fantastiska frustrerande Kina.
Vem ar du?
.