Solsken

.
Jag gick tillbaka till hotellet då jag noterade att mina ben var oroväckande röda. Tidigare under veckan har detta även noterats av diverse kineser som gärna kommer fram för att påpeka detta och läxa upp mig. På kinesiska. Trevligt.
Jag känner att jag varit här alldeles för länge men ser lyckligtvis ljuset i tunneln då vi den tolfte tar ett nattåg härifrån in till fastlandet igen. Det betyder två nätter till här, en på tåget, en i Guangzhou och en i Hong Kong. Ja, och så en på Arlanda innan jag kommer till Östersund den sextonde februari. Fast så fort jag kommer till Paris kommer jag vara lycklig! Europeisk mark!

Jag är här med Helen och min dagliga rutin är följande; Jag vaknar av mig själv vid 10.30, tar en titt ifall internet fungerar, klär på mig, tar en rask prommenad, köper annanas på pinne, går tillbaka och väcker Helen, går och köper vatten, går till stranden, ligger på stranden, går tillbaka till hotellet för att prata med James (ifall internet fungerar), går och äter middag (gärna dumplings för 5 yuan ifall stället är öppet), går tilbaka och tittar på film eller jobbar oss igenom Sex & the City boxen, pratar med James (ifall internet fungerar), läser, somnar.
Bortsett från att allt jag gör är att längta hem, sakna James och stör mig på kineserna så är Sanya, Hainan ett paradis. Det är vita stränder, palmer, sol, blå himmel och lite turister. Ack så tropiskt med frukt och pärlförsäljare med typiska kinesiska hattar. Dessutom försvinner min likbleka hud allt eftersom under solen och jag är mer utvilad än jag kan komma ihåg att jag någonsin varit under de gågna månaderna.
Det där med att jag stör mig på kineserna förresten, jag har nog alltid tyckt att en del av deras vanor varit rätt irriterande och kanske är det bara för att jag tänker så mycket på världens vackraste nordeuropa som jag tycker att de är extra jobbiga. I vilket fall, de är överallt, de pratar alldeles för högt, skräpar ner, smäller smällare och raketer - det är lite som att befinna sig i en krigszon kan jag tänka mig, glor och tuggar någon slags drog som luktar illa och gör dem röda i munnen. Fast även nu, då de går mig på nerverna, finner jag ibland mig själv i tanken på hur fantastiskt det här landet är. Det är både bakvänt och motsägelsefullt, mina känslor liksom Kina självt.

Den tjugofemte februari flyger jag till Bristol! Men först ska jag se hur min pappa har det i sin lägenhet i Katrineholm. Min otroliga pappa fick givetvis ett bra arbete efter att Flextronics lade ned, dock inte hemmavid utan söder ut, för Ericsson.

I alla fall, den tjugofemte kommer jag fram till Birmingham och där kommer jag få träffa min prins igen för att följa med honom hem till Worle, som ligger utanför Bristol. Jag längtar hur mycket som helst! Det känns redan som vi varit ifrån varandra en evighet, som i vanlig tidsräkning innebär elva dagar, men tiden går fruktansvärt långsamt. Mrs Joyce verkar för övrigt vara en riktig pärla och hon säger alltid hej över Skype. Det ska bli superskoj att träffa familjen!

Bilder från Suzhou - lite som Kina som man föreställer sig det.
Kina som man föreställer sig det är förresten en illusion, nu kan jag inte förstå hur min bild av ett gigantiskt land som detta kunde vara så överromatiserad och ensidig. Jag vet inte om det går att förklara, jag tror man måste uppleva det.