Goodbye

Det här är mitt sista inlägg. Jag har lämnat Kina för fantastiska Hong Kong och imorgon klockan 11.00 lyfter planet mot Paris, jag kommer till Arlanda sent och spenderar natten där innan jag kommer hem till Östersund på måndag morgon. Jag har redan bokat klipptid på eftermiddagen, det gäller att ligga steget före.

Jag saknar James huuuur mycket som helst, nu är det bara tio dagar kvar tills vi ses!

.

Vive la France!

.
Alltså. Fransoser är förmodligen världens mest enervernade människor. Med sina hjärnor konstant inställda på revolution hittar de alltid anledningar till att ta semester - eller strejk som vi normala Européer kallar det. Nu kommer jag att leva i terror fram till att jag sitter på planet mot Paris.
Helens flight var inställd och utan Amys nötallerigi hade detta inte kommit till hennes vetskap förrän den femtonde då planet skulle avgå. Den femtonde går även hennes visum ut vilket hade inneburit att hon skulle behövt bo på flygplatsen för obestämd tid då hon flyger från Kinas inland. Nu är hennes flight ombokad till den fjortonde som tur är.
Jag ringde precis för att bekräfta min flight för den femtonde från Hong Kong då jag på Air Frances hemsida såg att dagens flight hem var inställd. Det verkar fortfarande okej, men jag var noga med att lämna kontaktuppgifter för med fransoser vet man aldrig.
Nu måste vi lämna hotellrummet - mot tåget!! Mot Sverige!
.

Tillbakablick

.
Det här skrev jag den 27 oktober.

Kina. Varför åkte jag hit?
Det var ju en otroligt optimistisk start på inlägget.. I vilket fall, svaret är; För att vända upp och ner på min värld, för att uppleva något nytt, för att träffa folk, få nya infallsvinklar, utvecklas, göra något bra, göra något annorlunda, se en annan del av världen. Check. Check, check, check, check, check, check, check.
Det är bara inte som jag tänkte mig. Och det är ju klart, för inget är någonsin som man tänk sig. Men jag är inte riktigt säker på vad som händer här. Jag befinner mig på helt okänd mark, alltså, jag vet såklart att Kina är ungefär så okänt som okänd mark möjligen kan vara, men jag menar inte bara att jag befinner mig på fysiskt okänd mark utan även okänd mark på ett mer abstrakt vis.
Först skulle jag bara vilja klargöra att anledningen till att mitt språk hittills förmodligen varit ganska frugalt är det att jag spenderar otroligt lite tid åt det svenska språket och det finns inte ordentligt med incitament i min vardag till att utforska och använda det bästa språket i hela världen, det går tyvärr inte att forcera fram. Jag är partisk, men ibland är engelskan verkligen inte nog.
Mitt liv. Det är verkligen inte meningen att det ska levas i ett land som detta. Jag är västerlänning, europé, jag är från en av världens bästa och mest utvecklade länder. Alla kategorier. Jag vill kunna få tag på saker när jag vill, jag vill kunna träna när och som jag vill, jag vill kunna fylla min kalender med viktiga saker, jag måste få känna mig lite stressad, jag måste känna att jag måste anstränga mig lite för att se bra ut. Jag hade rätt när jag tänkte att Kina är så långt ifrån mitt vanliga liv som det bara går.
Vardagen infinner sig var du än är, men det är inget nytt. Jag ser det här för vad det är; En otroligt annorlunda upplevelse och en merit att sätta på listan. Jag kommer sakna det när det är över. Och det känns skönt att veta att det kommer vara över snart. Jag börjar tappa motivationen här. Här i kaoset bland konstiga, ociviliserade människor som kallas kineser. Här i allt storslaget, vackert, annorlunda och underbart. Förstå splittringen, jag känner mig som Kina personifierat; Totalt förvirrad där alla variationer och människor på något outgrundligt vis finner en plats.
Antingen så har jag tappat bort mig själv i mig själv ännu mer än innan jag åkte hit, eller så hittar jag mig själv bättre än någonsin. Jag vill vara en lättanpassad, enkel människa som bara vill göra en god gärning, på ett sätt. Men ärligt talat, jag behöver mer. Mer, mer, mer. Tempo, driv, stress och allt annat som jag saknar. Nyttig mat, rena kök. För inget annat land är så rent och så detaljkänsligt och stiligt som Sverige, älskade Sverige.
Och älskade vänner, vad är livet utan er? Jag önskar varje dag att jag kunde ringa, för ni är de som känner mig och jag saknar att höra era tankar och fina ord. Jag behöver dem.
Det här är att leva, men det här är inte det riktiga livet, det här är en mellanperiod. Jag längtar efter att arbeta mot något, göra konkreta saker, viktiga saker, saker som verkligen tar mig någonstans. På ett konkret sätt.
Jag brukade alltid tänka ett det enda sättet för mig att ta mig någonstans och vara lycklig och leva mitt liv fullt ut var ifall jag gjorde det ensam. Men jag tror att jag kanske kan ha haft fel. För när saker och ting händer och man finner sig själv i en situation man absolut inte trodde att man skulle hamna i, men samtidigt på något sätt känner att man är precis där man vill vara. Då börjar man ifrågasätta sig själv, se nya möjligheter och öppningar och det är där de mest omvälvande förändringarna sker.
Insikter. Ofta sker de gradvis och ofta har man fortfarande obesvarade frågor kvar trots att man känner att man hittat svaren. Tjugo år är inte gammalt, men det är äldre än jag någonsin varit. Jag har mina erfarenheter och minnen, jag har något att bygga på. Jag kommer att ta mina framtida beslut för min skull, men kanske är det så att ”för min skull” inte bara måste handla om mig.
Vad är ensamheten, kan man fråga sig, när man upplevt tvåsamheten? För vad vore alla upplevelser om man inte hade någon att dela dem med?
Min pojkvän. Det känns konstigt att säga, konstigt efter så lång tid av inställningen att det inte är något jag har. Men så är han ändå här och jag kan inte låta bli att undra hur en vardag i ett liv som mer liknar mitt skulle se ut tillsammans med honom. Han är allt det som jag någonsin önskat och han har potential. Potential till att göra mig lycklig även i det långa loppet. Livet är inte svart eller vitt, så faktum är att kärlek inte är nog. Vänskap och någorlunda lika livsmål, tror jag är essentiella ingredienser för en mer långvarig relation. Och vi har Det.
Ibland känns allt ordnat. Som de två James och de två Anna som det blev i Haerbin, som att jag blev placerad i Beijing och andra små obetydliga detaljer som förmodligen inte alls är särskilt obetydliga om man ser tydligt.
Jag undrar hur mitt liv kommer se ut då jag landar i verkligheten igen, allt löser sig, det vet jag ju, men vem vet hur? Jag längtar efter att bo stadigt någonstans, att inte ständigt känna att jag måste göra ett nästa drag. Jag vill fortfarande resa och mina ambitioner och drömmar kommer fortsätta förändras, utvecklas och växa. Men jag måste ha något att stå på. Utbildning. Prioritet nummer ett.
Allt förändras. Precis som det ska. Och man finner saker man aldrig förväntade sig. Jag tänker i termer jag aldrig trodde var riktigt möjliga.
.

Tillbakablick

.
Det här skrev jag den 27 oktober.

Kina. Varför åkte jag hit?
Det var ju en otroligt optimistisk start på inlägget.. I vilket fall, svaret är; För att vända upp och ner på min värld, för att uppleva något nytt, för att träffa folk, få nya infallsvinklar, utvecklas, göra något bra, göra något annorlunda, se en annan del av världen. Check. Check, check, check, check, check, check, check.
Det är bara inte som jag tänkte mig. Och det är ju klart, för inget är någonsin som man tänk sig. Men jag är inte riktigt säker på vad som händer här. Jag befinner mig på helt okänd mark, alltså, jag vet såklart att Kina är ungefär så okänt som okänd mark möjligen kan vara, men jag menar inte bara att jag befinner mig på fysiskt okänd mark utan även okänd mark på ett mer abstrakt vis.
Först skulle jag bara vilja klargöra att anledningen till att mitt språk hittills förmodligen varit ganska frugalt är det att jag spenderar otroligt lite tid åt det svenska språket och det finns inte ordentligt med incitament i min vardag till att utforska och använda det bästa språket i hela världen, det går tyvärr inte att forcera fram. Jag är partisk, men ibland är engelskan verkligen inte nog.
Mitt liv. Det är verkligen inte meningen att det ska levas i ett land som detta. Jag är västerlänning, europé, jag är från en av världens bästa och mest utvecklade länder. Alla kategorier. Jag vill kunna få tag på saker när jag vill, jag vill kunna träna när och som jag vill, jag vill kunna fylla min kalender med viktiga saker, jag måste få känna mig lite stressad, jag måste känna att jag måste anstränga mig lite för att se bra ut. Jag hade rätt när jag tänkte att Kina är så långt ifrån mitt vanliga liv som det bara går.
Vardagen infinner sig var du än är, men det är inget nytt. Jag ser det här för vad det är; En otroligt annorlunda upplevelse och en merit att sätta på listan. Jag kommer sakna det när det är över. Och det känns skönt att veta att det kommer vara över snart. Jag börjar tappa motivationen här. Här i kaoset bland konstiga, ociviliserade människor som kallas kineser. Här i allt storslaget, vackert, annorlunda och underbart. Förstå splittringen, jag känner mig som Kina personifierat; Totalt förvirrad där alla variationer och människor på något outgrundligt vis finner en plats.
Antingen så har jag tappat bort mig själv i mig själv ännu mer än innan jag åkte hit, eller så hittar jag mig själv bättre än någonsin. Jag vill vara en lättanpassad, enkel människa som bara vill göra en god gärning, på ett sätt. Men ärligt talat, jag behöver mer. Mer, mer, mer. Tempo, driv, stress och allt annat som jag saknar. Nyttig mat, rena kök. För inget annat land är så rent och så detaljkänsligt och stiligt som Sverige, älskade Sverige.
Och älskade vänner, vad är livet utan er? Jag önskar varje dag att jag kunde ringa, för ni är de som känner mig och jag saknar att höra era tankar och fina ord. Jag behöver dem.
Det här är att leva, men det här är inte det riktiga livet, det här är en mellanperiod. Jag längtar efter att arbeta mot något, göra konkreta saker, viktiga saker, saker som verkligen tar mig någonstans. På ett konkret sätt.
Jag brukade alltid tänka ett det enda sättet för mig att ta mig någonstans och vara lycklig och leva mitt liv fullt ut var ifall jag gjorde det ensam. Men jag tror att jag kanske kan ha haft fel. För när saker och ting händer och man finner sig själv i en situation man absolut inte trodde att man skulle hamna i, men samtidigt på något sätt känner att man är precis där man vill vara. Då börjar man ifrågasätta sig själv, se nya möjligheter och öppningar och det är där de mest omvälvande förändringarna sker.
Insikter. Ofta sker de gradvis och ofta har man fortfarande obesvarade frågor kvar trots att man känner att man hittat svaren. Tjugo år är inte gammalt, men det är äldre än jag någonsin varit. Jag har mina erfarenheter och minnen, jag har något att bygga på. Jag kommer att ta mina framtida beslut för min skull, men kanske är det så att ”för min skull” inte bara måste handla om mig.
Vad är ensamheten, kan man fråga sig, när man upplevt tvåsamheten? För vad vore alla upplevelser om man inte hade någon att dela dem med?
Min pojkvän. Det känns konstigt att säga, konstigt efter så lång tid av inställningen att det inte är något jag har. Men så är han ändå här och jag kan inte låta bli att undra hur en vardag i ett liv som mer liknar mitt skulle se ut tillsammans med honom. Han är allt det som jag någonsin önskat och han har potential. Potential till att göra mig lycklig även i det långa loppet. Livet är inte svart eller vitt, så faktum är att kärlek inte är nog. Vänskap och någorlunda lika livsmål, tror jag är essentiella ingredienser för en mer långvarig relation. Och vi har Det.
Ibland känns allt ordnat. Som de två James och de två Anna som det blev i Haerbin, som att jag blev placerad i Beijing och andra små obetydliga detaljer som förmodligen inte alls är särskilt obetydliga om man ser tydligt.
Jag undrar hur mitt liv kommer se ut då jag landar i verkligheten igen, allt löser sig, det vet jag ju, men vem vet hur? Jag längtar efter att bo stadigt någonstans, att inte ständigt känna att jag måste göra ett nästa drag. Jag vill fortfarande resa och mina ambitioner och drömmar kommer fortsätta förändras, utvecklas och växa. Men jag måste ha något att stå på. Utbildning. Prioritet nummer ett.
Allt förändras. Precis som det ska. Och man finner saker man aldrig förväntade sig. Jag tänker i termer jag aldrig trodde var riktigt möjliga.
.

Solsken

.
Jag gick tillbaka till hotellet då jag noterade att mina ben var oroväckande röda. Tidigare under veckan har detta även noterats av diverse kineser som gärna kommer fram för att påpeka detta och läxa upp mig. På kinesiska. Trevligt.
Jag känner att jag varit här alldeles för länge men ser lyckligtvis ljuset i tunneln då vi den tolfte tar ett nattåg härifrån in till fastlandet igen. Det betyder två nätter till här, en på tåget, en i Guangzhou och en i Hong Kong. Ja, och så en på Arlanda innan jag kommer till Östersund den sextonde februari. Fast så fort jag kommer till Paris kommer jag vara lycklig! Europeisk mark!

Jag är här med Helen och min dagliga rutin är följande; Jag vaknar av mig själv vid 10.30, tar en titt ifall internet fungerar, klär på mig, tar en rask prommenad, köper annanas på pinne, går tillbaka och väcker Helen, går och köper vatten, går till stranden, ligger på stranden, går tillbaka till hotellet för att prata med James (ifall internet fungerar), går och äter middag (gärna dumplings för 5 yuan ifall stället är öppet), går tilbaka och tittar på film eller jobbar oss igenom Sex & the City boxen, pratar med James (ifall internet fungerar), läser, somnar.
Bortsett från att allt jag gör är att längta hem, sakna James och stör mig på kineserna så är Sanya, Hainan ett paradis. Det är vita stränder, palmer, sol, blå himmel och lite turister. Ack så tropiskt med frukt och pärlförsäljare med typiska kinesiska hattar. Dessutom försvinner min likbleka hud allt eftersom under solen och jag är mer utvilad än jag kan komma ihåg att jag någonsin varit under de gågna månaderna.
Det där med att jag stör mig på kineserna förresten, jag har nog alltid tyckt att en del av deras vanor varit rätt irriterande och kanske är det bara för att jag tänker så mycket på världens vackraste nordeuropa som jag tycker att de är extra jobbiga. I vilket fall, de är överallt, de pratar alldeles för högt, skräpar ner, smäller smällare och raketer - det är lite som att befinna sig i en krigszon kan jag tänka mig, glor och tuggar någon slags drog som luktar illa och gör dem röda i munnen. Fast även nu, då de går mig på nerverna, finner jag ibland mig själv i tanken på hur fantastiskt det här landet är. Det är både bakvänt och motsägelsefullt, mina känslor liksom Kina självt.

Den tjugofemte februari flyger jag till Bristol! Men först ska jag se hur min pappa har det i sin lägenhet i Katrineholm. Min otroliga pappa fick givetvis ett bra arbete efter att Flextronics lade ned, dock inte hemmavid utan söder ut, för Ericsson.

I alla fall, den tjugofemte kommer jag fram till Birmingham och där kommer jag få träffa min prins igen för att följa med honom hem till Worle, som ligger utanför Bristol. Jag längtar hur mycket som helst! Det känns redan som vi varit ifrån varandra en evighet, som i vanlig tidsräkning innebär elva dagar, men tiden går fruktansvärt långsamt. Mrs Joyce verkar för övrigt vara en riktig pärla och hon säger alltid hej över Skype. Det ska bli superskoj att träffa familjen!

Bilder från Suzhou - lite som Kina som man föreställer sig det.
Kina som man föreställer sig det är förresten en illusion, nu kan jag inte förstå hur min bild av ett gigantiskt land som detta kunde vara så överromatiserad och ensidig. Jag vet inte om det går att förklara, jag tror man måste uppleva det.